Air mail

av Gustaf

När jag läser brevväxlingen mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly drabbas jag av en längtan efter att skriva långa brev och sedan skicka dem, helst med flygpost, till en avlägsen nära vän. Att låta meningarna krympa de tusentals milen till en omfamning, ett samförståndsleende eller en lätt strykning över ryggen. Brevväxlingen, som spänner över nästan trettio år, är sporadisk. Ofta går det lång tid mellan breven, svaren dröjer och nya brev hinner skickas, men de sinar aldrig, trådarna vävs alltid samman. Ibland får jag intrycket av att det viktigaste för dem båda är just själva förmedlingen, detta att nå ut, vetskapen om att de blir lästa av någon som vill dem väl. Någon hör verkligen deras kallande rop, någon svarar. Världen är trots allt inte bara oförnuftig tystnad. Den ene brodern Jünger skrev en gång till den andre och slog fast att deras samtal måste fortsätta. Det är precis detta som möter oss i Tranströmers och Blys brev; två män som för sitt liv inte tycks kunna sluta samtala med varandra och för vilka detta pågående samtal utgör en bärande del av den sköra upphängningsanordning som fäster deras liv.

Annonser