Vad ska vi egentligen med poesin till?

av Gustaf

Alternativ titel; Variations on a theme

A är i Polen och berättar genom fiberoptiken att hon de senaste dagarna besökt två ghetton, Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau samt hört talet som den judiske ledaren i ghettot i Lodz höll när han fått reda på att ghettots samtliga barn under tio år (allt som allt 15 000 individer) skulle gasas. Hur går jag vidare med den informationen, frågar hon, och jag har inget svar. Theodor Adorno skrev någon gång att det efter Auschwitz är omöjligt att skriva poesi, och visst, det ligger något i det. Om vi betraktar poesin som en djupt mänsklig verksamhet, som kanske till och med är en av de allra mest mänskliga så till vida att vi i en mening inte bara brukar språket utan också är det, kan Adornos uttalande formuleras om till följande fråga; Vill jag fortsätta vara människa med vetskapen om vad andra människor, som var människor på precis samma sätt som jag, beredvilligt har gjort med sina likar? Allt kokar verkligen ner till detta, men jag tror för min del att Adorno är svartsynt i överkant. Det är nämligen precis det här vi ska ha poesin till.

Något av det mest drabbande jag läst på senare år är ett stycke ur Peter Fröberg Idlings utmärkta bok om Kambodjas mörka 1900-tal, Pol Pots leende. I ett av de korta kapiteln står de röda khmerernas tortyrcentral S-21 i fokus. Läsaren möts inledningsvis, liksom i bokens övriga delar, av sakprosaistens saklighet. Nyktert redogör Fröberg Idling för de fängslades placering i salen, hur de kedjades vid varandra, de tekniska detaljerna för fastlåsningen, hur många som rymdes i varje sal, och så vidare. Efter en dryg halvsida av detta händer dock något. Som om någon från författaren skild entitet börjat peta i texten saknas plötsligt vissa ord. Meningarnas stringens bryts, först bara på enstaka ställen, med enstaka ord, sedan allt oftare och allt tätare. Till slut återstår bara skiljetecknen – punkter, komman och semikolon – och det märkliga är att denna allt tätare tomhet tycks bända upp det fundamentalt obeskrivliga som är S-21, terrorn och lidandet, och låta oss förstå dem på ett mer omedelbart vis.

Vad Fröberg Idling gör på den där halvsidan är förstås att han sömlöst kliver från sakprosan till poesin, från facklitteraturen till språkmaterialismen. Språket upphör för en stund att vara ett medel för kommunikation och blir istället till ett mål i sig självt. Kanske bättre uttryckt är det i själva verket det sätt på vilket språket rymmer mening som förändras. Sakprosans vanligtvis (nåja…) så raka linje mellan händelse, författare och läsare bryts tvärt av och i dess ställe träder ett slags teckenbyggd känslovärld. Meningen finns förstås fortfarande där, språket ska fortfarande säga oss något, men detta är inte i första hand den information som författaren med hjälp av ord och meningar skriver fram. Tecknen kopplas snarare loss från sin roll som betecknande delar och förs istället samman till en enda betecknande helhet.

Det hela är smått genialiskt, inte minst eftersom Fröberg Idling elegant parerar ett vanligt problem för dem som skriver om hemskheter och lidande. Hur ska man egentligen fånga med ord det som egentligen inte låter sig beskrivas? Det är ju så förtvivlat lätt att klä det oerhörda i en bländande språkdräkt, att visserligen beskriva lidandet så som det var i alla sina tragiska detaljer, men ändå göra det abstrakt och avlägset genom själva läsupplevelsens njutbarhet. Så alltså inte här. Här finns en omedelbar och avgörande insikt insprängd i textens allt större luckor. Vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder och fragmenteras. Både offer och förövare slutar i en mening att vara sina enskilda helheter och blir istället till brottstycken av det mänskliga, inte mer än smulor av allt det vi vill lägga i ordet mänsklighet.

Att läsa den där halvsidan blir så att störas i den distanserade trygghet som sakprosan och tidsavståndet annars lätt vaggar in oss i. Vi tvingas istället ta in det oerhörda med andra medel. S-21 blir kanske inte mer begripligt i den meningen att vi förstår dess mening och kan rättfärdiga dess existens, detta torde vara omöjligt, men vi ges åtminstone en lite strimma förståelse för vad det som skedde där gjorde med dem som klev in genom dess portar.

Man behöver inte vara språkmaterialist (jag är det till exempel för egen del avgjort inte) för att se det signifikanta i detta. När Fröberg Idling kliver över skranket som skiljer sakprosan från poesin ger han oss också ett slags svar på frågan vad vi kan ha poesin till. När vi har att hantera de verkligt stora Obegripligheterna, ett S-21, ett Kolyma, ett Auschwitz, ett Utöya, där orden efter en viss punkt motstår alla försök att låta sig inympas med den fulla vidden av vad som skett, kan den poetiska ansatsen hjälpa oss till ett slags förståelse. Peter Fröberg Idlings halvsida är som sagt ett exempel. Ett annat är poeten Charles Reznikoffs diktverk om Förintelsen, byggt helt på protokoll och vittnesmål som getts strofform och destillerats till en sakligt malande ström av ohygglighet. Ytterligare exempel är det faktum att arkiven, biblioteken och bokhandlarna är fulla av ögonvittnespoesi, författad på just sådana platser eller i deras omedelbara efterföljd.

Kort sagt; Om språkets gränser nu verkligen också är gränserna för vår värld är poesi att flytta gränslinjerna utåt. Den är aldrig så värdefull för oss som när den strävar efter att klä det undflyende, det obegripliga och det svårbenämnda i ord, när den tar formen av en rörelse bort från vardagsspråkets otillräckligheter och letar efter metaforer och nya vinklar. En sådan lyrik förstorar och ställer på ända, öppnar upp och sluter in. Det är detta vi ska ha poesin till. Som skribenter, som läsare, ytterst som människor. I sina bästa stunder ger oss lyriken ett bättre grepp om vår existens, i sin sämsta åtminstone ett prövat alternativ att gå vidare ifrån. Hoppeligen går vi rikare från dikten. Kanske inte alltid förnuftigare, kunnigare eller som bättre människor, men i alla fall med en bredare blick och fickorna fulla av alternativ. Detta är alltid något. Det kanske till och med är det bästa vi kan hoppas på. För att återknyta till Adorno; Efter Auschwitz, kanske snarare efter 1900-talet, behöver vi poesin mer än någonsin.

Annonser