Det fina med second hand (och lite Steve McQueen)

av Gustaf

Jag är på Myrorna som hastigast en eftermiddag och bläddrar mig förstrött och slumpartat genom en snurra med små tavlor. På baksidan till ett slarvigt färglagt tryck föreställandes kanalerna i Venedig, komplett med gondol och två gondoljärer, finner jag detta;

wpid-imag0541

Blir man inte olidligt nyfiken? Vilka var Michael och Magdalena? Vad var deras relation till varandra? Vad hände med dem? (Och visst måste den där picknicken ha varit något alldeles särskilt, jag menar hur ofta har du själv fått en tavla som tack för en fika?) Jag har dock stött på detta förut, oftast i böcker, där någon skrivit en hälsning och tackat för exempelvis en resa eller en utflykt, aldrig daterat till senare än tidigt 1990-tal. Här har vi med andra ord kanske spåren av en artighet som gått förlorad och som vi som vuxit upp utan den inte kan göra annat än att förundras inför. Så fort går det alltså. Efter tjugo år har våra självklarheter redan börjat förvandlas till kuriosa.

***

För övrigt; sammanfattar inte den här låten på ett ungefär vad alla som någonsin sett något med Steve McQueen känt?

Annonser