Snö

av Gustaf

Efter en höst som känts längre och mer stillastående än vanligt är det äntligen snö snö snö.  Det är onekligen på tiden. Plötsligt rymmer världen andra färger än brunt, grått och grönt. En viss slags höst ser på pricken ut som en viss slags vår. Det är samma luft, samma ljus, samma kala träd och samma djupt gröna gräs. Som om allt verkligen stod stilla, som om allt lagts i träda. Jag upplever nästan alltid snön som en befrielse ur detta. När jag i sextiden korsar innergården i lätt snöfall upptäcker jag att någon har tänt en snölykta under träden just framför porten. Detta gör mig lycklig och nostalgisk, och får mig också osökt att associera till en dikt av Harry Martinsson;

Vårvinterafton och tö.
Pojkarna i byn har tänt en snölykta.
För den som for förbi i rasslande kvällståget
skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,
ropande, ropande ur risiga skogar i tö.
Och aldrig kom resanden hem,
men i lykta och stund låg hans liv.

Harry Martinson, Marskväll

Annonser