Svaret

av Gustaf

Det absurda uppstår, skriver Camus, i mötet mellan människans lockande rop och världens oförnuftiga tystnad. Vi vill så förtvivlat mycket, vill så innerligt skapa mening, riktning och följsamhet i en tillvaro som präglas av en grundläggande frånvaro av just detta. Att vara människa är till stor del att lära sig leva med att det önskade och det verkliga ytterst sällan sammanfaller — vi hoppas, och världen rycker på axlarna och tiger. Just därför är det en mycket märklig upplevelse när så inte sker, när världen faktiskt svarar och bekräftar. I veckan fick jag veta att jag fått en doktorandtjänst i historia vid Uppsala universitet. Overklighetskänslan har fortfarande inte lämnat mig. Att något som känts så löst, så flyktigt och så osäkert faktiskt getts i alla fall någon slags materialitet är snudd på omöjligt att ta in, att något jag velat så länge också kommer att ske är fundamentalt ofattbart. Jag begriper det inte, men jag är på samma gång överlycklig, tacksam — och skräckslagen.

Annonser