Punktvis

av Gustaf

Några ögonblick som jag minns och som i efterhand framstår som hermetiskt förslutna rum av början och slut.

När vi står tätt tillsammans bakom disken och hon stryker mig tre gånger lätt längs med underarmen fryser vattendropparna i luften. I en och en halv sekund finns vi, sedan aldrig mer.

*

Försommaren är alldeles särskilt skimrande den här morgonen. När du kommer ut på gatan framför det putsgrå sekelskifteshuset är det redan varmt fast klockan bara är nio. Skjortan är skrynklig, västen likaså, och medan du fiskar rätt på cigarettpaketet i bröstfickan tänker du att detta måste vara början på något, att det här är ett tillfälle som du kommer att minnas, att du på något vis borde markera detta inträde i en ny ordning.

*

Soffan är egentligen för liten för två, men det bryr vi oss inte om. Ligger istället uppstjälpta på sidan, lutade mot varandra som strandade skepp, graviterande mot centrum någonstans där våra kroppar möts. På skärmen framför oss; And it makes no difference. You can’t raise a Caine back up when he’s in defeat.

Annonser