Mellan varat och görat

Month: september, 2014

Minne

När någon hejdat sig i steget, måttat och skurit ett utsnitt ur tiden. Hav och kontinenter krymper till en omfamning. Att se med en annans blick, att höra någon annans gränder: de mjuka samtalen och nycklarna som rasslar, stråken mot strängarna, ekot mellan husen. Livet som sträcker sig in i mitt eget, ruskar om det som en snökula och får de fasta punkterna att virvla. De små detaljerna ur allt det stora, fragmenten och erfarelseskärvorna. Hur de passar perfekt i de avtryck hon lämnat i min hud. Hur de får luften ovanför dem att vibrera.

Repetition

Det finns en tröst i att återvända och upptäcka att landskapet trots allt förblivit det samma. En annan man, en annan stad, visst, men också blixtarna av igenkännlighet som lyser genom allt det nya. Hur vi kastar långa skuggor i deras sken, hur detta jordar oss. Allt varandes inneboende tid. Vi vecklas ut längs dess axel, levande på längden, horisontella varelser som spänner förtöjningarna till bristningen.

När jag vandrar genom staden kan jag inte låta bli att leta efter dig. Det är omöjligt att lösgöra sig från känslan att dina steg just här har lämnat outplånliga spår, att något av dig ännu återstår som kondensstrimmor bland husen. Detta är upphörandets hjärtland och tystnaden tränger genom alla fördämningar som översvämningarnas lersörjiga vattenmassor. Jag ser mig hela tiden om, låter dig ta kropp i gathörnen, ser din avbild i bilförarnas skuggestalter bakom rutorna vid rödljusen, och skriver så nästan dagligen tillbaka fragment av det liv som sedan länge fattas världen. Mitt trevande: de fruktlösa försöken att återbörda, låsa fast, definiera.  Ditt tigande: hur du bleknar, suddas ut, undgår. Vi förenas i alla fall av detta.

Det finns en sorg i att återvända, i upptäckten att landskapet trots allt förblivit det samma. En annan man möter en alltför snarlik stad och förleds av det förflutna. Kanske är det ohjälpligt. Kanske är just den här platsen en gång för alla förbrukad, till sist inget mer än en upplagsplats för minnen och brustna linjer. Bokinisternas banankartonger i solen, ån som pressar sig genom fallen nedanför. När jag böjer mig fram och bläddrar förbi dussindeckare, äldre reseguider och kokböcker är kontrasten mellan rörelse och stillestånd svindlande.

I’ll let you be in my dream if I can be in yours

Allra helst skulle vi gå arm i arm, nära i takt som Bob Dylan och Suze Rotolo på omslaget till The Freewheelin’. Frihjula ned för backarna i skymningen, förbi våra spegelbilder i de parkerade bilarnas rutor och fasadernas kuriosakabinett. Bland ljusen där inne skymtar liv som varsel från möjliga framtider: ett par som dansar tätt sammanslingrade i ett kök, en diskussion kring ett matbord, kulturradion och disken efter middagen. Någon som kommer hem, någon annan som möter i hallen. Vi skulle båda vilja allt detta fast ännu inte våga erkänna det, åtminstone inte för varandra. Istället skulle vi slå av lite på takten och låta avståndet mellan oss krympa. En rörelse, men från två håll. Vi väljer samma gestik och ler åt det sammanträffande vi ännu bara anar.