Mellan varat och görat

Month: maj, 2015

Utdrag

Vi tror helst att vårt nu har formats av genomtänkta avsikter och stabila nödvändigheter och kräver att historikerna övertygar oss om det. Men ett sant historiskt sinne inser att vi lever, utan ursprungliga rikt- eller hållpunkter, i ett myller av begravda händelser.

Michel Foucault, ”Nietzsche, genealogin, historien” (1971)

Utdrag

Av denna anledning bör det förflutna inte sammanblandas med historia. Detta vet vi historiker egentligen. Men ändå. Som om. Vi fortsätter sträva efter att uppnå förståelse för gångna tiders sätt att tänka och leva. Vi fortsätter anta att vi kan få det förflutnas horisont att sammansmälta med vår egen, att vi genom idogt arbete i arkiven och vårt eget skrivande kan sluta den hermeneutiska cirkeln. Fortsätter hoppas på att vi ”trots allt” lyckas fånga någonting av hur människor kände och tänkte förr i tiden. Och allt detta för att vi, med medmänsklighet och värme i rösten, ska kunna hävda att ”till syvende och sist är det trots allt riktiga människor vi arbetar med” när vi på direkt tilltal lite vimmelkantigt tittar upp från vårt material – som vid närmare inspektion trots allt består av multnande papper och inte av förmultnat kött och blod.

Sara Edenheim, Anakronismen: Mot den historiska manin (2011)

Stadshistoria

Varje stad är de andra lik. Varje våning, varje gathörn, alla barer och caféer, parkerna och duvorna. Också ansiktena som möter dig längs gatorna. De bär sina speglingar just under huden: avlagringar från tidigare liv som de aldrig har levt. De andas andra historier och rör upp bottenslammet i grumliga virvlar. När ljuset faller precis rätt kan man se de främmande anletsdragen stiga mot ytan.

Utdrag

            Vinden finner en vagn med ett barn
som blundar och ser det neutrum som tonar lugnt
i det som finns: grav utan rum flod utan rörelse

ohygglig frihet eller kedja. Vad dikten aldrig
kan vara men inte heller undkomma. Modern rättar
till barnets mössa säger med händerna jag vet
att du försvinner men här är ännu en stund

det som inte är vind

Erik Bergqvist, Inte är vind (2015)

Utdrag

Reach into the speaker and try to hold on to the quarter notes.

Craig Finn, Sweet Payne (2004)

Lettiska anteckningar

Att flyga från Lidosta utanför Riga till Arlanda utanför Stockholm tar dryga femtio minuter. Vi har fått platser precis intill nödutgången vid planets högra vinge och det dånar och brusar från motorerna. I mitt huvudet smälter ljudet ihop med det från en framrusande raket. Detta måste i stort sett vara samma rutt, tänker jag när vi stigit och kommit ut över Östersjön, vi skär genom luften just där raketerna var tänkta att färdas i höga banor. Också målet är detsamma: Upplands åkrar och skogar, städerna och bondgårdarna, skärgården och de små sjöarnas badvikar. Allt det hemtama där, alla välbekanta sommarsysslor och rullgruset som knastrar under cykeldäcken. Tanken svindlar. Från tallskog till tallskog, strand till strand. Avståndet är försvinnande kort och oändligt.

***

Längs stranden nära den halvt bortglömda raketbasen. På ett av de foton jag tar har Y just vänt sig om i steget. Hon ler, barfota i den våta sanden, och håller undan håret från ansiktet. Bakom henne kröker sig stranden tills sanden, tallarna, himlen och havet smälter samman till ett smalt, blått streck. Himlen är lättjefull på julihimlars vis, blå med några få, mjuka antydningar till moln. Det är alltså så här det hade sett ut, tänker jag. Färre människor förstås, men annars: precis så här. Sanddyner, tallar, drivved och sjöfågel. Havet som outtröttligt hamrar mot stranden, den gassande solen, vinden som får strandgräset att bölja, och så över trädtopparna de bländande, dånande ljuspunkterna. Målmedvetna irrbloss som stiger och stiger i en brant bana. Ljudet som hänger kvar en stund, doften av utbrunnet raketbränsle. En bred svans av tjock, vitgrå rök. Därefter måste allt ha stillnat, allt återgått till att vara sanddyner, tallar, drivved och sjöfågel. (Hur länge? En kvart? Tjugo minuter? Kanske en halvtimme, men knappast mer än så. Inte när klockan räknar ned i mach 23 och tusen tränade händer förenas i handgrepp som lagrats djupt i muskelminnets allra mest pålitliga delar.) Sedan hittar de nyss avfyrade raketernas speglingar fram, sveper allt i bländvitt, och inget återgår någonsin mer.

***

Det är egentligen bara det jordiska – marken, människorna, materien – som förändrats. Himlen är den samma. Flytande och ombytlig förstås, men alltid rörlig runt samma grundläggande fundament. Här eller där bekommer den inte. Inte heller före eller efter. Det är något med detta förhållande som skänker den undergång som var tänkt att falla över oss en viss absurd symmetri. Som om himlen en dag skulle ha tröttnat på alla futtiga variationer, all lönlös föränderlighet här nedanför. I skogiga avkrokar och längs slättlandens horisontlinjer öppnas dörrar till evigheten. Dess avgrund gapar under våra fötter.

***

När vi går hem efter middagen är det fortfarande varmt trots att klockan närmar sig tio. Släpljuset smeker över de nedgångna kvarteren och får putsen och snickarglädjen att skimra. Lyckan strålar ur bröstet, men samtidigt är känslan av att detta är en alldeles särskilt sorgmättad plats omöjlig att skaka. Jag kan inte förmå mig att sluta söka efter tragedier och se århundradet vila tungt mellan husen.

Utdrag

Om man bor i närheten av en järnvägsstation förändrar det hela ens liv. Man får en känsla av att vara på genomresa. Inget är någonsin definitivt. Endera dagen stiger man på ett tåg. Det är kvarter som står öppna mot framtiden.

Patrick Modiano, Lilla smycket (2001)

Fakta och nostalgi

Det är koltrastarna och den sovande staden. Det är den öde boulevarden, de kala träden, kylan i den tidiga vårnatten. Ur mörkret sjunger det och vi går längs gatorna inneslutna i den tid som bara är vår. Detta är en verkligare verklighet, det får man i alla fall för sig. Man intalar sig att det som sker här är det som verkligen betyder något. Och man intalar sig det och intalar sig det och intalar sig det. Tror för en sekund att det ska vara möjligt att försvinna in i fiktionen. Att vi skulle kunna sitta tätt intill varandra i en soffa på en halvtom bar för resten av våra liv. Att vi skulle kunna förbli omfamnade, hålla oss utom räckhåll. Att vinden och släpljuset över taken till sist ska bära oss, som tron bär koltrastarna genom marsnätterna och kylan. Så sker inte. Inte då, inte nu, aldrig.

Āgenskalns

Det är när vi ska somna som det händer. En bil krypkör förbi på gatan utanför. Lyktorna sveper över taket, en krympande halvcirkel av ljus som när bilen väl stannar blivit till ett smalt streck längs väggen bakom sängen. Föraren låter motorn gå och kolvgångens mjuka spinnande pulserar genom kvarteret. Detta är ett ögonblick med kunskap i. Plötsligt förbinder det oss med andra, med dem som långt tidigare vakat sömnlösa, kanske just här, och lyssnat efter bilar som stannar och tystnar, dörrar som slår igen. Som sedan tysta i mörkret hoppats att bultandet ska falla på någon annans port, att saken den här natten ska gälla någon annan.

Vi är i Riga under julledigheten och bor i ett stort trähus från förra sekelskiftet i stadsdelen Āgenskalns. Tidigare har det förmodligen rymt kommunalkalägenheter, den sortens kollektivt boende som under en tid var så vanligt i Sovjetunionen och som innebar att flera familjer stuvades in i ett hus där de gavs ett rum var och delade på kök och badrum. Numera är det ett slags vandrarhem där man kan bo för hundratrettiofem kronor natten. Formen är den samma, innehållet väsensskilt.

Att kliva runt i de där kvarteren är en rätt märklig upplevelse. Överallt är det förflutna närvarande, i lager på lager på lager: bakom putsen som spricker och färgen som flagnar, i snickarglädjen som lämnats att förfalla och husen som står halvtomma, i skyltarna med text på både ryska och lettiska, och de där ett av dessa alternativ valts bort. Ofta sker övergången från det ena till det andra helt sömlöst. Sällan har uttrycket det osamtidigas samtidighet känts mer passande. Kan man inte själv avläsa vilka delar som kommer samman är det lätt att ta allt för sprunget ur samma epoklösa tid.

När man promenerar förbi ett mycket slitet trähus från sent 1800-tal, beläget precis bredvid en lika nött sovjetisk hyreskasern i gulnat vitt tegel, och ser de nybyggda skyskrapornas glasfasader glänsa i bakgrunden, då börjar man ohjälpligen fundera på hur allt hänger samman. Hur uppstår all denna sömlöshet? Vad blir kvar av ett historiskt ögonblick när det övergår i ett annat och sedan i ytterligare ett? Vad kan räddas i minnet och vad försvinner bort bland allt det nya som hela tiden tillkommer?

Det är svårt att inte tänka på historien som en räcka försök: en lång rad av tillfälliga fastlåsningar av mening som för en tid är betydelsebärande och livsnödvändiga, men som sedan snart nog blir förbisprungna, ihågkomna endast som kuriosa från en redan lämnad situation. Tanken är melankolisk, men rymmer ändå möjligheter. För historievetenskapen är de där kuriositeterna ofta helt centrala, frågan om tidens natur och förändringarnas rörelser dess mest grundläggande problem. Frågeställningen är brännande också för oss som individer: hur ska vi egentligen förhålla oss till den omärkliga process då en tid smälter in i väggarna och inlemmas som bakgrundsbrus och osynliga förutsättningar för en annan? Vi ärver vissa förförståelser av dem som föregått oss. Vi ärver dem också av oss själva. De ligger lagrade i språket, i blicken och i stegen, ger vår varseblivning av världen ett visst slags slagsida åt vissa särskilda håll. Detta är förstås en banal insikt, men den är fördenskull inte enkel. Formerna är ofta påfallande lika, innehållet väsensskilt, och vi har att finna ut exakt var skiljelinjerna går.

Utdrag

franz josefs land

det finns en klang i det
som får mig att längta dit

ungefär på samma sätt
som jag ibland kan längta

efter vissa sorters böcker

eller egentligen efter böcker
med vissa sorters titlar

Petter Lindgren, Jag tänker på Storm Petersen (2012)