Āgenskalns

av Gustaf

Det är när vi ska somna som det händer. En bil krypkör förbi på gatan utanför. Lyktorna sveper över taket, en krympande halvcirkel av ljus som när bilen väl stannar blivit till ett smalt streck längs väggen bakom sängen. Föraren låter motorn gå och kolvgångens mjuka spinnande pulserar genom kvarteret. Detta är ett ögonblick med kunskap i. Plötsligt förbinder det oss med andra, med dem som långt tidigare vakat sömnlösa, kanske just här, och lyssnat efter bilar som stannar och tystnar, dörrar som slår igen. Som sedan tysta i mörkret hoppats att bultandet ska falla på någon annans port, att saken den här natten ska gälla någon annan.

Vi är i Riga under julledigheten och bor i ett stort trähus från förra sekelskiftet i stadsdelen Āgenskalns. Tidigare har det förmodligen rymt kommunalkalägenheter, den sortens kollektivt boende som under en tid var så vanligt i Sovjetunionen och som innebar att flera familjer stuvades in i ett hus där de gavs ett rum var och delade på kök och badrum. Numera är det ett slags vandrarhem där man kan bo för hundratrettiofem kronor natten. Formen är den samma, innehållet väsensskilt.

Att kliva runt i de där kvarteren är en rätt märklig upplevelse. Överallt är det förflutna närvarande, i lager på lager på lager: bakom putsen som spricker och färgen som flagnar, i snickarglädjen som lämnats att förfalla och husen som står halvtomma, i skyltarna med text på både ryska och lettiska, och de där ett av dessa alternativ valts bort. Ofta sker övergången från det ena till det andra helt sömlöst. Sällan har uttrycket det osamtidigas samtidighet känts mer passande. Kan man inte själv avläsa vilka delar som kommer samman är det lätt att ta allt för sprunget ur samma epoklösa tid.

När man promenerar förbi ett mycket slitet trähus från sent 1800-tal, beläget precis bredvid en lika nött sovjetisk hyreskasern i gulnat vitt tegel, och ser de nybyggda skyskrapornas glasfasader glänsa i bakgrunden, då börjar man ohjälpligen fundera på hur allt hänger samman. Hur uppstår all denna sömlöshet? Vad blir kvar av ett historiskt ögonblick när det övergår i ett annat och sedan i ytterligare ett? Vad kan räddas i minnet och vad försvinner bort bland allt det nya som hela tiden tillkommer?

Det är svårt att inte tänka på historien som en räcka försök: en lång rad av tillfälliga fastlåsningar av mening som för en tid är betydelsebärande och livsnödvändiga, men som sedan snart nog blir förbisprungna, ihågkomna endast som kuriosa från en redan lämnad situation. Tanken är melankolisk, men rymmer ändå möjligheter. För historievetenskapen är de där kuriositeterna ofta helt centrala, frågan om tidens natur och förändringarnas rörelser dess mest grundläggande problem. Frågeställningen är brännande också för oss som individer: hur ska vi egentligen förhålla oss till den omärkliga process då en tid smälter in i väggarna och inlemmas som bakgrundsbrus och osynliga förutsättningar för en annan? Vi ärver vissa förförståelser av dem som föregått oss. Vi ärver dem också av oss själva. De ligger lagrade i språket, i blicken och i stegen, ger vår varseblivning av världen ett visst slags slagsida åt vissa särskilda håll. Detta är förstås en banal insikt, men den är fördenskull inte enkel. Formerna är ofta påfallande lika, innehållet väsensskilt, och vi har att finna ut exakt var skiljelinjerna går.

Annonser