Lettiska anteckningar

av Gustaf

Att flyga från Lidosta utanför Riga till Arlanda utanför Stockholm tar dryga femtio minuter. Vi har fått platser precis intill nödutgången vid planets högra vinge och det dånar och brusar från motorerna. I mitt huvudet smälter ljudet ihop med det från en framrusande raket. Detta måste i stort sett vara samma rutt, tänker jag när vi stigit och kommit ut över Östersjön, vi skär genom luften just där raketerna var tänkta att färdas i höga banor. Också målet är detsamma: Upplands åkrar och skogar, städerna och bondgårdarna, skärgården och de små sjöarnas badvikar. Allt det hemtama där, alla välbekanta sommarsysslor och rullgruset som knastrar under cykeldäcken. Tanken svindlar. Från tallskog till tallskog, strand till strand. Avståndet är försvinnande kort och oändligt.

***

Längs stranden nära den halvt bortglömda raketbasen. På ett av de foton jag tar har Y just vänt sig om i steget. Hon ler, barfota i den våta sanden, och håller undan håret från ansiktet. Bakom henne kröker sig stranden tills sanden, tallarna, himlen och havet smälter samman till ett smalt, blått streck. Himlen är lättjefull på julihimlars vis, blå med några få, mjuka antydningar till moln. Det är alltså så här det hade sett ut, tänker jag. Färre människor förstås, men annars: precis så här. Sanddyner, tallar, drivved och sjöfågel. Havet som outtröttligt hamrar mot stranden, den gassande solen, vinden som får strandgräset att bölja, och så över trädtopparna de bländande, dånande ljuspunkterna. Målmedvetna irrbloss som stiger och stiger i en brant bana. Ljudet som hänger kvar en stund, doften av utbrunnet raketbränsle. En bred svans av tjock, vitgrå rök. Därefter måste allt ha stillnat, allt återgått till att vara sanddyner, tallar, drivved och sjöfågel. (Hur länge? En kvart? Tjugo minuter? Kanske en halvtimme, men knappast mer än så. Inte när klockan räknar ned i mach 23 och tusen tränade händer förenas i handgrepp som lagrats djupt i muskelminnets allra mest pålitliga delar.) Sedan hittar de nyss avfyrade raketernas speglingar fram, sveper allt i bländvitt, och inget återgår någonsin mer.

***

Det är egentligen bara det jordiska – marken, människorna, materien – som förändrats. Himlen är den samma. Flytande och ombytlig förstås, men alltid rörlig runt samma grundläggande fundament. Här eller där bekommer den inte. Inte heller före eller efter. Det är något med detta förhållande som skänker den undergång som var tänkt att falla över oss en viss absurd symmetri. Som om himlen en dag skulle ha tröttnat på alla futtiga variationer, all lönlös föränderlighet här nedanför. I skogiga avkrokar och längs slättlandens horisontlinjer öppnas dörrar till evigheten. Dess avgrund gapar under våra fötter.

***

När vi går hem efter middagen är det fortfarande varmt trots att klockan närmar sig tio. Släpljuset smeker över de nedgångna kvarteren och får putsen och snickarglädjen att skimra. Lyckan strålar ur bröstet, men samtidigt är känslan av att detta är en alldeles särskilt sorgmättad plats omöjlig att skaka. Jag kan inte förmå mig att sluta söka efter tragedier och se århundradet vila tungt mellan husen.

Annonser