Arboristerna

av Gustaf

Det tar arboristerna några timmar att fälla träden. De faller itusågade, i sektioner (först de lägre grenarna och utskotten, därefter kronorna, sist stammarna), slamrar när de slår ner i de ekande containrarna. Sedan kommer andra män med andra redskap. De skalar asfalten från parkeringsplatsen och gräver sig ned längs husgrunden. Bryter upp stubbarna, river rötterna ur jorden. Flyttar stora lass jord, blottlägger och döljer. Djupt under dem vilar den gamla partikelacceleratorn, ett rotsystem för skapelsens innersta.

***

Man ville frilägga den sanning som förväntas ligga oss just utom räckhåll. Man vill det fortfarande, men gör det inte längre här. Partiklarna som slungats i gångarna där nere. Man tänker sig dem nu som en svagt lysande massa, en täthet, hopkurade av rädsla för grävarnas tänder och pålmaskinens bultande. Det är bara upphörandet som förenar dem. Utan det vore de inget annat än lösryckta spillror av tid som förflutit.

***

Alla dessa nödvändigheter som mist sin bestämning, som en gång hade riktning men nu saknar den. Återskenet från dess syftesrika förflutna strålar fortfarande genom de trånga korridorerna. Under barockträdgården, orangeriet och träden lagras andra dagar och andra liv. Den existens som var men inte längre är. Minnen av minnen; de lever ännu under jorden. Här ovanför insikten att vi aldrig återvänder, men att vi därför inte heller lämnar annat än det som redan är förbi.

Annonser