Mellan varat och görat

Month: februari, 2016

20.

Tiden som går och allt som försvinner. (Lär man sig någonsin något av det? Vill man det ens?) Parken i månskenet och blicken som vet men ändå inte vet, som minns men verkar ovetande om utgången. I ögonen bevaras allt det som inte längre har någon annanstans att ta vägen. Man tror att allt finns där under snön; om våren bara kommer så ordnar det sig, med snösmältningen och tjällossningen och allt det andra. När tjälen går ur jorden frigörs det, stiger mot ytan, förblir där som överbliven fukt som dunstar när temperaturen stiger. Men det är senare. Först är kvällarna klara, med skymningen som faller, kylan och allt som lever då. Allt som pekar ditåt. Vinddraget sveper runt kroppen: en varmare vind från varmare tid.

Annonser

12.

Den världen finns, det är bara att sträcka ut handen; allt finns där. Fortfarande. Fruset, men levande: vibrationerna, pulsslagen. Innan jag reste gick vi långsamt längs muren. Solskenet då; vinden som drog i rockskörten.

(Utan titel)

Det blir svårare och svårare att hålla emot. Landsbygdsvärlden på andra sidan bussfönstret; den grå himlen och den fuktmättade vårvintern. Årstidens öppningar och hålrum. Här vilar tiden som förflutit, tiden som tycktes komma, som kunde ha kommit, som borde ha gjort det, som kanske kommer. Det ständiga återvändandet skär i bröstet: vart tar man egentligen vägen med all denna längtan?

Utdrag

På de områden vi har att göra med finns det kunskap endast blixtlikt. Texten är den länge efteråt mullrande åskan.

Walter Benjamin, Passagearbetet: Paris,  1800-talets huvudstad. Band 1. (1990)