20.

av Gustaf

Tiden som går och allt som försvinner. (Lär man sig någonsin något av det? Vill man det ens?) Parken i månskenet och blicken som vet men ändå inte vet, som minns men verkar ovetande om utgången. I ögonen bevaras allt det som inte längre har någon annanstans att ta vägen. Man tror att allt finns där under snön; om våren bara kommer så ordnar det sig, med snösmältningen och tjällossningen och allt det andra. När tjälen går ur jorden frigörs det, stiger mot ytan, förblir där som överbliven fukt som dunstar när temperaturen stiger. Men det är senare. Först är kvällarna klara, med skymningen som faller, kylan och allt som lever då. Allt som pekar ditåt. Vinddraget sveper runt kroppen: en varmare vind från varmare tid.

Annonser