Läsning

av Gustaf

image

Jag läser sent omsider Ola Klippviks tredje och avslutande Vikbodagbok. Liksom med de tidigare delarna har jag svårt att lägga den ifrån mig. Det är något med den språkliga exaktheten, med hur han väver samman fragment av olika tider och platser (det egna vardagslivet med minnena med omvärlden med litteraturen med historien). En associativ förtätning uppstår som speglar den historiska erfarenhetens minsta gemensamma nämnare: den enskilda individen som försöker finna ut vad det innebär att hon är levande på längden, alltid i någras efterföljd, alltid på platser som varit genomskurna av liv i generationer. Boken utspelar sig under 2013. Det året bodde jag bara några mil från Klippviks hem på Vikbolandet; först i Linköping, sedan i Norrköping. Minsta detalj som dyker upp i dagboken tycks därför på ett omedelbart vis relatera till mitt eget liv. Det är samma gator och landsvägar, samma himmel och samma plötsliga skyfall. Noteringar om vädret, lokala händelser, debatter och världspolitik återger mina minnen från den tiden något av sin förlorade materialitet. 2013 – vad var det egentligen för slags år? Ett mellanrum. En slutpunkt. En början. Jag väntade, tog avsked och inledde, var lycklig som sällan tidigare, men också djupt olycklig. Alla trådar som löper från nuet till dessa månader, som fäster där och fortfarande leder strömmen på vissa särskilda frekvenser. ”Varje nutid bestäms av de bilder som är synkronistiska med det”, skriver Walter Benjamin i ett av Passagearbetetfragment;”varje nu är en särskild förnimbarhets nu.”

Annonser