Mellan varat och görat

Month: maj, 2016

Utdrag

Att ”umgås” – och tala blott därför att konventionen förbjuder tystnaden. Vilket exempel på la condition humaine: att frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt. Tröttande för övrigt, som all inadekvat användning av vårt väsens resurser. I det lilla formatet ett av de många sätt på vilka mänskligheten med framgång fungerar som sitt eget gissel – i den andliga dödens helvete.

Dag Hammarskjöld, Vägmärken (1963)

Annonser

Lördag

J och S har fått en son och jag har blivit gudfar. Åker därför till Norrköping på blixtvisit. Knappt har jag hunnit in genom ytterdörren och fått av mig skorna innan barnet placerats i min famn. Han vrider sig lite, ovan vid den okända doften, sträcker ut armarna och griper efter min haka med sina veckogamla händer. Det är en förunderlig upplevelse att hålla honom; så påtagligt mycket liv i en sådan liten kropp. J och S skiner av stolthet och lycka. (En dag kommer det att vara jag, så har jag alltid tänkt på det: en dag är det jag som stolt lägger mitt eget barn i en väns armar.) På fotot som S tar ser också jag odelat lycklig ut. Ansiktet är vidöppet och sänder den sortens förbehållslösa värme som är reserverad för de skyddslösa.

Senare promenerar vi alla tre längs gatorna i hettan. De dammar och lever som vore det juli fast det knappt ens är maj. Filtrerad genom solglasögonens sepiatoning framträder staden som på ett bleknat fotografi, och det är passande. Jag bodde länge här, levde länge här, återvänder fortfarande hit i minnet nästan varje dag. Att gå längs dessa gator med J och S och lille N i sovande i vagnen förvandlar staden till ett levande tidskollage. Förskjutningen svindlar: för inte länge sedan satt jag och J i fönstret till hans lilla studentrum med varsin cigarett och varsin burk öl, intensivt lyssnande, intensivt samtalande, medan skivspelaren snurrade varv på varv i bakgrunden. Den tiden, med parkerna och replokalerna, barerna, svartklubbarna och människorna, ligger vilande överallt. En kritisk massa av minnen som formar ett väldigt korallrev, lager på lager på lager. Inkilade mellan husen ligger också förnimmelser av något kommande. Vi kommer gå här många gånger än: jag och L och J och S och N, och förhoppningsvis också andra vars existens ännu inte går att beteckna med en initialbokstav.

”Du återvänder aldrig”, skrev Dag Hammarskjöld i en dikt under rubriken Från Uppsala, daterad till augusti 1959: ”En annan man finner en annan stad.” Så är det tveklöst. Samtidigt innebär detta att vi därför i en mening alltid återvänder. Det sker något med oss när vi upptäcker förändringen, när vi vandrar längs gatorna och upprättar våra privata minneskartotek över vilka hus som använts till vad under vilken tid och av vilka människor. (Vem var jag då och vem är jag nu? Än viktigare: hur hänger alla dessa jag ihop?) Så annan du blivit, så olik staden nu ter sig: fortfarande kan både du och den bära alla sina tidigare former inom sig. Rummets töjbarhet skulle det kunna kallas. Det förflutna är nu; allt öppnar sig mot framtiden.

Vi sitter någon timme i halvskuggan under träden på ett trädgårdscafé, samtalar och läppjar på svalnande kaffe. Sedan går vi matta av värmen tillbaka uppför Bråddgatsbacken. Längs vägen skär vi genom ett aldrig sinande flöde av människor. Jag känner inte igen en enda av dem.