29.

av Gustaf

När man har kommit ihåg något tillräckligt länge kan man aldrig glömma det. Minnet är inte sådant. Det tvingar in dig i en oändlig, självförstärkande minneskedja; du minns att du minns att du minns, och måste därför fortsätta minnas. Det är inte det förflutna som kommer till dig i dessa ögonblick, det är du som fortsätter att komma till det förflutna. Du söker upp det, fullt medveten om vad det innebär att göra så, beredd på konsekvenserna men oförmögen att avstå. Så har det alltid varit. Åtminstone så länge du kan minnas. Du ser på bilden några sekunder och vill genast gå ut i hallen och snöra på dig skorna. Det fanns en tid då den impulsen hade betytt något. Nu är det länge sedan. Antagligen kommer det aldrig mer att vara fråga om en sådan situation, då du blixtsnabbt måste se skillnad och välja. Å andra sidan kommer du för alltid att befinna dig i just den situationen och vara ställd inför just det valet sådant det tedde sig just då. En del av dig står fortfarande kvar där och när du söker upp det förflutna söker du därför också upp dig själv. Den du blivit möter den du var. Vem kan egentligen veta var dessa gränser går?

Annonser