Något jag skrev i akt och mening att sluta tänka på det, vilket istället ledde till att jag nu tänker på det ännu mer

av Gustaf

Vad ska vi egentligen med de intellektuella till? Frågan är sliten, men när man betraktar den svenska offentligheten som den ter sig vintern 2017 framstår den som mer brännande än på länge. Donald Trumps tillträde som USA:s president och hans tumultartade första veckor vid makten har accentuerat en tendens som redan dessförinnan tycktes stark. Ställda inför den nye presidentens minst sagt svajiga försök till administrationsbygge och dess kavalkad av snedsteg, tycks allt fler med ambition att vara samtidens korrektiv ha dragit slutsatsen att det är höjden av skarpsinne att antingen raljera, dystopisera eller patologisera. Presidenten och alla hans män är antingen löjeväckande pajasar, apokalypsens ryttare eller yrande galningar.

Problemet här är egentligen inte bruket av dessa epitet, utan det som de dels döljer, dels i förlängningen leder till. Vad lär vi oss om världen genom att peka på det skrattretande i Trumps uppenbarelse eller profetera kring allt dystopiskt hans presidentskap kan komma att leda till? På vilket sätt leder diagnosen galning till att vi förstår de historiskt betingade sammanhang och processer som gjorde det möjligt för honom att väljas till president? Svaret är förstås att vi inte lär oss något och att vi inte heller förstår. Istället sker det omvända. Världen framstår som mer svårläst och mer oberäknelig, en surrealistisk fars som i grunden är omöjlig att avkoda.

När jag i flödet skrollar förbi text efter text som på det här viset tar sig an samtiden längtar jag mer än något annat efter analyser genomsyrade av behärskning, eftertanke och djup. Varför är vi så dåliga på att formulera frågor till nuet? Varför nöjer vi oss med alla dessa ytliga svar? Kanske beror det på att vi premierar tonlägen som oro, indignation och känslosamhet. Inget fel med det egentligen, så länge de vägs upp av ytterligare ett läge: den kritiska distansen, en ambition att inte bara säga något om hur det känns att samtiden är som den är, utan också sakligt försöka förklara varför den är det.

Bakom den förenklade bilden av den galne pajasen i Vita huset, som med fingret på knappen håller världen på sträckbänken, finns en sammansatt uppsättning orsakssamband och faktorer. Det går att plocka isär dem och det går att förstå. För att förklara varför Trump blev president behövs inte mysticism och konspirationsteorier, utan rationella analyser. Detsamma gäller för vad hans presidentskap kan komma att innebära: vi kan föra kvalificerade resonemang också om denna framtid utan att ta till apokalyptiken.

I dag har var och en av oss via de sociala medierna tillgång till ett podium att tala om samtiden från. Om det ska vara någon mening med att även fortsättningsvis ge särskilt utrymme till vissa röster och skilja ut dem som mer värda att lyssna till än andra, måste det ärligt talat också gå att se i alla fall någon skillnad med blotta ögat. Vem som helst kan raljera, dystopisera och patologisera; det är enkelt och kostar inget, vare sig vad gäller förarbete eller tankemöda. Läs en dystopisk roman, lär dig några lösryckta fakta om det förflutna, och du har stoff nog för att dra paralleller och se varsel om undergången överallt. Den sortens ytliga analyser är dock i grunden meningslösa. Om vi på allvar ska förstå var vi befinner oss krävs vassare verktyg. Det är här de intellektuella borde komma in.

Annonser