Replik

av Gustaf

Sven Olov Karlsson skriver om sin uppväxt i västmanländska Norberg (Expressen Kultur 20/2) och fram träder en bild av ett samhälle präglat av våld, brottslighet och trakasserier. I jämförelse menar Karlsson att samtidens utsatta förorter är att betrakta som ”comfort zones.” Men vad vill han egentligen ha sagt med det?

Vad Karlssons text handlar om är förstås ytterst hur klass tar sig ekonomiska, kulturella och sociala uttryck och hur denna aspekt av omgivningen klibbar vid oss när vi växer upp. Den barn- och ungdom han beskriver är ett koncentrat av bruksortens, industristadens och landsbygdens position i det svenska klassamhället under 1970- och 1980-talet. Jag känner igen somt av det (gesterna; tonläget; viljan att leva ett annat liv någon annanstans omsatt i riktningslösa försök att slå sig fri) från min egen uppväxt, även om den skedde tjugotalet år senare och i Norduppland snarare än i Västmanland.

I relation till nutiden slås man dock mer än något annat av den uppenbara distansen mellan författaren och hans ämne. Det samtida samtal om samhällelig utsatthet som Karlsson vill låta sina minnen stå som korrektiv till, rör i alla väsentliga avseenden problem som är någon annans. De får följaktligen nöja sig med en enda, avfärdande rad i slutet av texten.

Det finns människor som tvingas att fästa långt mer uppmärksamhet vid ytterområdenas problem än så. De skulle också kunna samla sina hågkomster och om vi la dem sida vid sida med Karlssons skulle likheterna inte kunna undgå oss. Så varför undgår de Karlsson? Det är märkligt att någon som i sitt eget förflutna menar sig ha gjort så snarlika erfarenheter av utsatthet, kriminalitet och våld med en sådan nonchalans kan avfärda dem som i dag möter motsvarande situationer.

Man skulle man kunna tolka den här perspektivlösheten som ett tecken på att Karlssons klassresa har varit lyckad. Han behöver inte längre personligen förhålla sig till dessa problem i deras nutida tappning. Även om han just nu råkar bo i en förort är han en av dem som när som helst kan lämna den. Det är förstås i grunden inget fel med det, men en smula ödmjukhet inför situationen hade inte skadat.

Så var det detta med bevisföringen. Jag tvivlar inte på sanningshalten i Karlssons minnen (inte mer än man alltid ska betvivla minnets förmåga att bära djupare sanningar), men det Sverige han talar om ligger nu dryga 30 år tillbaka i tiden. Vad är det som gör just detta förflutna till den givna referenspunkten för att förstå de problem som omgärdar samtidens utsatta områden? Vad ska vi som läser ta med oss från texten ut i verkligheten? Det anekdotiska stör, särskilt i kombination med den självklarhet med vilken han avfärdar andra perspektiv. Kanske var det värre i Norberg under 1980-talet än vad det är i utsatta områden i dag, men varken Karlsson eller vi andra vet något om det med mindre än att frågan görs till föremål för en systematisk genomlysning.

Eftersom någon sådan inte görs, eller ens antyds, hjälper hans text oss inte att förstå något om de problem som den utger sig för att vilja belysa. Man kan därför inte låta bli att fundera över varför den överhuvudtaget skrevs. Att den dessutom ansågs publiceringsvärdig är om möjligt en än större gåta. Detta knyter an till något jag skrivit tidigare: vad är poängen med det kvalificerade samtalet om samtiden om det mest liknar vad vem som helst av oss kan skriva på Facebook? Är lite analytisk skarpsinne och åtminstone en ansats till reflektion verkligen för mycket begärt av dem som tycker sig vara värda att höras i det offentliga samtalet? Om så är fallet: vad ska vi då med det till?

Offentligheten har under de senaste åren genomgått en radikal, strukturell förändring. Mediebolagen, publicisterna och tidningsredaktionerna har inte längre monopol på att vara den främsta arenan för offentliga samtalet. Om de vill behålla sin särställning (frågan är ytterst ekonomisk: vem vill i längden betala för något som lika gärna kan fås gratis?) torde höjd kvalité vara den enda farbara vägen framåt. I fråga om slängighet, direkthet och skolgårdsaktigt tilltal kan de knappast konkurrera med vare sig det som återfinns på de sociala medierna eller på de mindre nogräknade, alternativa sajterna. Valet tycks enkelt: go high or go low?

Annonser