Till N

av Gustaf

Tal till min gudson N på hans dopdag den 15/10 2016, vilket jag av olika anledningar aldrig kom att hålla. (Det finns skäl att anta att övriga närvarande kan vara glada för den saken; det är förstås på tok för långt och man kan också ha vissa betänkligheter vad gäller hur mycket nödtorftigt förklätt jobbprat ett doptal egentligen tål.) Jag återfann det den 22/2 2017, när jag ställd inför ett kraftigt snöfall på morgonen letade mig genom datorns hårddisk i hopp om att kunna jobba hemifrån. Dessa förhoppningar kom på skam och jag tvingades pulsa.

Jag har aldrig varit gudfar tidigare och har inte heller någon egen. Vad rollen innebär vet jag alltså inte. Eftersom jag inte är troende faller den religiösa förståelsen per automatik bort. En tolkning som jag däremot fastnat för är att se det som min uppgift att ge N en känsla av kontinuitet: en relation till det samhälle han föddes i, men aldrig kommer att känna som sitt eget.

Den tid han en dag kommer att tänka på som inledningen till sin barndom är en annan tid för mig som nu är runt trettio; den är ytterligare annan för er som är äldre eller yngre än så. På det här viset har varje generation sin egen, delvis överlappande samtid. Kan man någonsin få dem att synkronisera? Jag vill tro det. Nyckeln tycks vara samtalet: förstås mellan levande och levande, men också, genom konsten, litteraturen och musiken, mellan de levande och de döda.

Mina doppresenter, Tomas Tranströmers Östersjöar och Led Zeppelins The Song Remains The Same, är ett första inlägg i ett sådant samtal, ett samtal som jag hoppas att han och jag ska föra under resten av mitt liv. Förstås är de symboliska presenter. Jag tror dock att de kan bidra med något viktigt: en känsla av tillhörighet som sträcker sig långt bortom det egna livets gränser.

Ta Östersjöar som exempel. Den talar ur den tid som var samtid årtiondet innan jag föddes, från det tidiga 1970-talet. Men den talar inte bara om denna tid, utan också om dess rötter; hur den hänger samman med en lång historia av människoliv knutna till det geografiska området runt Östersjön. I dikten finns ett generationsharmoniserande anslag som får världen att svaja under fötterna.

Jag läser den som ett försök att förstå vad det betyder att leva som en i raden och därmed ställas inför de levandes återkommande fråga: vad innebär det egentligen att vi alltid på samma gång är både efterföljare och föregångare? Tranströmer tecknar en bild av en specifik historisk situation, den tid då Östersjön var befäst gräns snarare än innanhav och det verkligen var långt till Liepāja. Vi trodde länge att vi hade lämnat den situationen bakom oss; nu tvivlar vi.

Hur det blir med den saken för N:s generation vet vi inte ännu, inte minst då det ytterst beror på hur de själva väljer att söka svar på de frågor som deras nutider kommer att ställa dem inför. Allt vi kan veta är att en annan värld inte bara är möjlig, utan också oundviklig. Om jag nu kan lära honom något, så hoppas jag att det är det.

Annonser