73.

av Gustaf

Tagna var för sig är tingen inget mer än sig själva (bordet är bordet, trasmattan är trasmattan, boken är boken). Som sådana enskildheter är de inte meningslösa, bara bristfälliga; de talar om allas liv, om livet som generaliserbar idé, och säger därför ingenting om oss. Det är som på äldre muséer: fragment av civilisation uppradade i montrar, stumma och utom räckhåll. Man säger oss att det är möjligt att spegla sig i dessa skärvor och återfinna en hel värld. Att vi med hjälp av en blick, några gester, ett leende, kan förstå att vi bottnar. Egentligen är det mycket begärt.

Annonser