Mellan varat och görat

Month: mars, 2017

3.

Stig Dagerman reste en gång genom världen efter undergången. Han besökte städer som begravts levande under sprängstenen och stack in huvudet i de utbombade husens källare. I dunklet därinne mötte han blickarna från dem som ännu levde bland rasmassorna och såg det mänskliga sådant det ter sig bortom omänskligheten, då det mot alla odds vägrar att ge vika. Minnet är som dessa ruinstäder. Där vandrar vi som Herr D. och Fräulein S., där möter vi de versioner av oss själva som fortfarande, mot alla odds, stapplar fram längs gator som inte längre är gator, mellan hus som inte längre är hus, och söker livet i frusna potatisar och vattenfyllda källare. Varje sådant källarhål är förbundet med ett hus som hade kunnat stå, med en plats där vi hade kunnat leva, som vi hade kunnat skapa med våra sammanflätade liv.

54.

Hur överlever man? Genom att minnas, genom att minnas allt; alla detaljer och allt det som annars kryper ur medvetandet: tillfälligheterna och vinden då den vilar mot huden, ljuset som stelnar runt tingen, scenerna där det utspelar sig. Allt detta minns man, allt detta går att komma ihåg. På samma gång är det en besvärjelse mot tomheten och de ord som får den att ta kropp. Jag tror att man måste tänka sig oss så: alltid vacklande under tyngden av en brist vi själva frammanar.

9.

Solskenet sveper runt en trädstam en marsdag och allt är för ett ögonblick sig likt. Det är märkligt hur allt förflutet som är begravt i oss kan stiga till ytan i sådana bilder, och hur dessa bilder sedan i sin tur sönderfaller i sina egna förflutenheter. Man kan lätt få för sig att vi aldrig lever på något annat vis, eller åtminstone aldrig så mycket som vi gör då, i de blixtlika erinringarna och de passager som de tycks öppna mellan tidsskikten. Kanske är det först där och då, när vi trätt in i halvlandet mellan minne och dröm, hågkomst och projektion, som vi blir verkligt lika oss själva. Att försöka se framtiden komma genom det förflutna: det är en tragedi; det är en aldrig sinande källa till hopp.