9.

av Gustaf

Solskenet sveper runt en trädstam en marsdag och allt är för ett ögonblick sig likt. Det är märkligt hur allt förflutet som är begravt i oss kan stiga till ytan i sådana bilder, och hur dessa bilder sedan i sin tur sönderfaller i sina egna förflutenheter. Man kan lätt få för sig att vi aldrig lever på något annat vis, eller åtminstone aldrig så mycket som vi gör då, i de blixtlika erinringarna och de passager som de tycks öppna mellan tidsskikten. Kanske är det först där och då, när vi trätt in i halvlandet mellan minne och dröm, hågkomst och projektion, som vi blir verkligt lika oss själva. Att försöka se framtiden komma genom det förflutna: det är en tragedi; det är en aldrig sinande källa till hopp.

Annonser