3.

av Gustaf

Stig Dagerman reste en gång genom världen efter undergången. Han besökte städer som begravts levande under sprängstenen och stack in huvudet i de utbombade husens källare. I dunklet därinne mötte han blickarna från dem som ännu levde bland rasmassorna och såg det mänskliga sådant det ter sig bortom omänskligheten, då det mot alla odds vägrar att ge vika. Minnet är som dessa ruinstäder. Där vandrar vi som Herr D. och Fräulein S., där möter vi de versioner av oss själva som fortfarande, mot alla odds, stapplar fram längs gator som inte längre är gator, mellan hus som inte längre är hus, och söker livet i frusna potatisar och vattenfyllda källare. Varje sådant källarhål är förbundet med ett hus som hade kunnat stå, med en plats där vi hade kunnat leva, som vi hade kunnat skapa med våra sammanflätade liv.

Annonser