Mellan varat och görat

Month: april, 2017

Om undergången och dess variationer

I tidskriften Gläntas kommande nummer, med temat klimatångest, har jag det stora nöjet att medverka med en text om krisdiagnoser och de svårigheter som möter oss när vi försöker få insikterna om den hotande katastrofen att bryta igenom det vardagliga. Följande text skrevs parallellt med den som nu publiceras, medan jag fortfarande prövade ett spår som jag senare beslöt mig för att utelämna. Den är trevande och spretig – ett försök – men det är väl å andra sidan vad bloggformen är till för. Numret finns i butik i början av maj, men kan redan nu beställas här. Där finner man också mer information om övriga bidrag och de medverkande.

Vi trodde länge att vi visste hur det skulle sluta: the great apocalyptic spectacle; det kalla krigets nukleära chicken race som kulminerar i den totala undergången. Formen tycktes satt: raketerna som faller, sirenerna och de packade skyddsrummen. Ett skarpt ljussken från en klar himmel som hade fått allt att smälta eller rasa eller brinna och sedan lämnat världen som efter ett häftigt snöfall.

Det är märkligt hur våra föreställningar om undergången alltid tycks bygga på idén att vi inte bara skulle kunna se den ske, utan också erfara dess följder. (Är det därför, frågar man sig, som vi finner sådan lockelse i att återbesöka de punkter i historien som mest bär undergångens prägel?) Ruinlandskapet är emellertid inte för oss. Det har aldrig varit ett mänskligt landskap, precis som undergången aldrig har varit en mänsklig erfarenhet. Det enda som sker är att allt först blir vitt och sedan svart, och världen stelnar till ett ingenting som orden inte förmår beskriva. Om det går att skriva eller tala om den betyder det ytterst att undergången ännu inte skett.

I verkligheten vore det alltså inget spectacle, i verkligheten inte heller great. I själva verket allt annat än det. Undergången hade varit resultatet av en noga förberedd händelsekedja. Dess kulmen hade följts av en period av stillhet. Detta förlopps huvudpersoner, de som hade laddat och fyrat av och sedan stått på en betongförstärkt uppskjutningsplats och sett raketerna försvinna uppåt – jag kan inte sluta tänka på dem.

En sommar för några år sedan besökte jag en lettisk före detta raketbas. När jag föreställer mig liminaliteten mellan världens varande och upphörande är det därför alltid på den platsen, i tallskogen strax utanför Lilaste några mil norr om Riga, som den utspelar sig. Scenen är tydlig: män i uniform som sparkar i gruset, röker cigarett efter cigarett och försöker hantera den särskilda blandning av upphetsning, leda och skräck som ingen före dem någonsin känt och ingen efter dem någonsin skulle kunna känna.

I detta tillstånd av efteråt, men inte ännu skulle de ha blivit stående med sina öden fullbordade. De skulle som mest ha haft tjugo minuter, kanske en halvtimme, sedan hade svarselden landat. Tills alldeles nyss hade de haft ett syfte, en roll att spela som väloljade delar i den stora maskinen. De hade arbetat tillsammans, utfört de inövade handgreppen efter bästa förmåga, antagligen småpratat och skämtat. Nu var de åter i världen som nyfödda, levande utan att någon förväntade sig något av dem, ohjälpligen fast i ett sammanhang de inte skulle kunnat påverka.

På ett avgörande vis är föränderlighet och handlingsutrymme inbyggt i det moderna samhället. Över tid har människans ökande möjligheter att böja världen efter sin vilja och få den att anta andra former varit en av modernitetens allra tydligaste tendenser. Det är så också i det lilla. Vi växer upp och lever med vetskapen att vi kan avsluta tillstånd: byta arbete och livsbana, flytta och skilja oss, slå av strömbrytaren i hallen innan vi går och lägger oss på kvällen och vrida den åt andra håller på morgonen när vi vaknar. Detta har varit, och är fortfarande, den stora emancipatoriska lockelsen i det moderna projektet: drömmen om individens frihet att rå över det egna livet. Att den i någon mån alltid är illusorisk spelar härvidlag ingen roll.

Den tillvaro som dessa män skulle ha befunnit sig i hade varit den totalt motsatta. Är vi nu ens förmögna att tänka oss den? De skulle ha varit fångar i ett ohyggligt påskyndat livslopp, tvingade att uppleva resan från födelse till död på tjugo minuter. Den första impulsen är därför att föreställa sig dem som lamslagna av skräck. Människan är emellertid anpassningsbar, hon vänjer sig, kan inte låt bli att göra det. Ingen kan oavbrutet fokusera på skräck under en sådan lång tid som vi talar om här.

Medan de väntade skulle de alltså ha blivit tvungna att göra andra saker och tänka andra tankar. De skulle ha betraktat trädkronornas pendelsvep och uppfattat vindens virvlar över huden. De bland dem med störst föreställningsförmåga hade kanske försökt inbilla sig att allt trots allt var som förr, åtminstone att det åter kunde bli det, och tyckt sig höra ljudet av rullgrus under cykeldäck och känt doften av varm skog i mitten av juli. Det finns en paradox här: hur undergången både är extraordinär och banal på samma gång, hur den samtidigt frammanar och är beroende av handlingar och situationer som i ett annat sammanhang hade betraktats som vardagliga.

Även om vi inte ofta tänker på det så, erfar vi alla i en mening just nu ett liknande tillstånd, låt vara med ett förlopp som är utdraget i tiden, som har ett långsammare tempo och orsaker som är långt svårare att sammanfatta än det ena geopolitiska blockets kamp mot det andra. Den antropocena tillvaron är i en mening att likt kärnvapentrupperna efter avfyrandet leva i väntan på den undergång vi själva igångsatt.

Man kan skylla på teknologin, på samhällssystemen, ekonomin och de politiska besluten. Man kan göra så med rätta. Samtidigt går man då miste om en central insikt, detta att undergången alltid också kräver något annat, något uråldrigt och vardagligt och varmt: det delade arbetet, småpratet och samförståndsleendet, någons hand på någon annans axel. Den stora tragiken är att undergången inte bara är något vi kan komma att tvingas uppleva, utan att vi också lever fram den.

Annonser

April

En ung man röker i parken utanför institutionen, det är sent i april och snö i luften. Han för cigaretten till munnen med stora, svepande rörelser och gungar fram och tillbaka i takt med blossen. Det ser ärligt talat löjligt ut, och när jag passerar är min första impuls att undra varför han gör sig till. Sedan slår det mig att det är så det är med njutningen: när den betraktas utifrån, av någon som inte delar den, ter den sig alltid konstlad och vagt löjeväckande. Det är en liten sorg, kan man tänka, men den är intimt förbunden med nästan alla de större.