Mellan varat och görat

Month: maj, 2017

Söndag

Söndagseftermiddagens stillhet övergår sömlöst i kväll. Sval luft studsar mot ännu solvarm hud. Ljuset är tätt och gyllene och jag köper glass på Pressbyrån vid Centralen och går sedan sakta hem genom Fålhagen. Vid Vaksala torg glöder konserthuset. En dag kommer jag att återvända hit och finna allt förändrat. Det jag kan se och vidröra kommer då att ha allt mindre att göra med det jag minns, som när något späs ut och förtunnas för att till sist försvinna. Återstoden är en förnimmelse av en plats sedan länge förlorad för världen. Ytterst kommer jag att vara ensam om den. Den dagen ska komma, det är oundvikligt, och jag kan ärligt säga att nästan inget med den tanken skrämmer mig.

Logg

Det är den 19 maj och högsommarvärme: 26 grader, dock molnigt. Årets första verkligt varma dag. Jag skriver ännu en gång om den del av avhandlingens inledningskapitel som behandlar analysverktygen och metodologin. Strävar efter konkretion, utan att fördenskull förlora höjd i teoretiseringarna; det är svårt, men av någon anledning inte ångestladdat, snarare påfallande lustfyllt. Känner mig lugn på ett sätt jag knappt erfarit tidigare under arbetet, och misstror omedelbart den känslan. I bakgrunden snurrar Roman Hurkos rekviem för Tjernobylkatastrofens offer på repeat. Klockan är 15:53. Det är fredag.

Bellerby

Trösten är att några på andra sidan Nordsjön, i London precis bredvid Abney Park, just nu klistrar tunna handmålade pappersremsor på en omsorgsfullt gjuten glob. Att någon fortfarande bryr sig om världen på det viset, att det fortfarande är möjligt; det är svindlande. I kvarteret ligger två italienska restauranger, ett konstgalleri och ett apotek, dessutom replokaler, vars användare på internet klagar över ägarens attityd (”extremely rude and unprofessional”) och utrustningens dåliga kvalitet (”most of the amps and speakers never work properly”). På andra sidan gatan en pub: The Stoke Newington Tea House.

På vilket sätt hjälper det mig att veta allt detta? Informationen är lätt att finna. Sökmotorn behöver bara ett par bråkdelar av en sekund, sedan ligger hela scenen och alla detaljerna framför mig, fler än vad jag behöver, fler än vad jag kan återge här, i alla fall med mindre än att jag upprättar en detaljerad lista: platser och fotografier och personliga omdömen; gatuvyn gör det möjligt att klicka sig fram genom en version av staden som ger sken av att vara omedelbar och nutida, men som förstås redan är förfluten.

Detta tycks vara ett världsumgänge motsatt det som exemplifieras av jordglobskonstruktörernas hantverksskicklighet och noggranna mätande. På samma gång både mer precist och mindre. Det  som saknas är omtanken, eller det vi lätt kan igenkänna som omtanke, eller förväxla med den. Kan man skriva så utan att växla in på ett mycket gammalt civilisations- och teknologikritiskt berättelsespår? Kan man göra det utan att mena, eller åtminstone antyda, att livet levdes sannare i en tid då dessa teknologiska möjligheter saknades? Ytterst är frågan om man alls kan leva ett modernt liv i en modern tid utan att med sitt själva levande implicera just det. Egentligen är det kanske inget annat än sorgen över det faktum att världen oundvikligen går förlorad och att vi alltid tvingas se på medan det sker.