Bellerby

av Gustaf

Trösten är att några på andra sidan Nordsjön, i London precis bredvid Abney Park, just nu klistrar tunna handmålade pappersremsor på en omsorgsfullt gjuten glob. Att någon fortfarande bryr sig om världen på det viset, att det fortfarande är möjligt; det är svindlande. I kvarteret ligger två italienska restauranger, ett konstgalleri och ett apotek, dessutom replokaler, vars användare på internet klagar över ägarens attityd (”extremely rude and unprofessional”) och utrustningens dåliga kvalitet (”most of the amps and speakers never work properly”). På andra sidan gatan en pub: The Stoke Newington Tea House.

På vilket sätt hjälper det mig att veta allt detta? Informationen är lätt att finna. Sökmotorn behöver bara ett par bråkdelar av en sekund, sedan ligger hela scenen och alla detaljerna framför mig, fler än vad jag behöver, fler än vad jag kan återge här, i alla fall med mindre än att jag upprättar en detaljerad lista: platser och fotografier och personliga omdömen; gatuvyn gör det möjligt att klicka sig fram genom en version av staden som ger sken av att vara omedelbar och nutida, men som förstås redan är förfluten.

Detta tycks vara ett världsumgänge motsatt det som exemplifieras av jordglobskonstruktörernas hantverksskicklighet och noggranna mätande. På samma gång både mer precist och mindre. Det  som saknas är omtanken, eller det vi lätt kan igenkänna som omtanke, eller förväxla med den. Kan man skriva så utan att växla in på ett mycket gammalt civilisations- och teknologikritiskt berättelsespår? Kan man göra det utan att mena, eller åtminstone antyda, att livet levdes sannare i en tid då dessa teknologiska möjligheter saknades? Ytterst är frågan om man alls kan leva ett modernt liv i en modern tid utan att med sitt själva levande implicera just det. Egentligen är det kanske inget annat än sorgen över det faktum att världen oundvikligen går förlorad och att vi alltid tvingas se på medan det sker.

Annonser