Den demokratiska oron

av Gustaf

När Malte Persson skriver om stillösheten i nättrollens skrivande blir resultatet en text som det först är lätt att sympatisera med. Om man är en sådan läsare som, likt Persson och jag själv, inte bara bryr sig om vad som skrivs utan också hur, finns det något i grunden frånstötande med den totala avsaknaden av stilistiska avvägningar i den nätaktivistiska prosan. Man reagerar med ryggmärgen – så osnyggt! – och stämmer därför lätt in i Perssons stridsrop mot stillösheten. När den känslan passerat kvarstår emellertid en känsla av skav.

Först en brasklapp: Jag tycker förstås också att allt skrivande helst ska ske med ett intresse för form, att språket inte bara ska vara ett uttrycksmedel utan också ett mål i sig, och att textförfattandet ska börja med insikten att dessa två delar oundvikligen hänger ihop. Perssons definition av elitism (”tanken att det är mer värdefullt att göra något så bra som möjligt än att göra det dåligt”) skulle också kunna vara min. Jag sympatiserar därtill med det som jag förstår som Perssons slutsats: den som skriver professionellt har ett ansvar inte bara för sin egen text, utan också för samtalet i sig (även om jag själv vill utsträcka det ansvaret till att gälla inte bara de konservativa skribenter som tilltalar ytterhetsrösterna).

Framför allt är min invändning att det problem som Persson försöker beskriva som isolerat till en särskild falang av diffust definierade skribenter i nätets mörkervatten (”imperiets hord av klonade fotsoldater”, som Persson benämner dem) ytterst är strukturellt. Visst, han nämner också ”produktionsförhållandena”, men gör det i förbifarten och på väg någon annanstans. Det är Trump, högerpopulismen och ”trollarméerna” som står i fokus. Inget fel med det i sig kanske, men med en sådan problemställning blir det samtidigt väl enkelt för det stora flertalet läsare – de välutbildade, de läsande och de skrivande – att skaka bekymrat på huvudet och sucka över dessa ohjälpliga andra som förstör i offentligheten. Inte minst blir det lätt för de etablerade mediernas företrädare att avsvära sig allt ansvar. Problemet har att göra med vissa oansvariga medborgare, och rör överhuvudtaget inte mediehusen och publicisterna så länge de inte dra till sig trollens intresse och uppskattning.

Det här är såvitt jag kan se en avgörande brist i problemformuleringen. Tvärtom tycks alla de tendenser som Persson vill beskriva på ett grundläggande vis kunna relateras till den fundamentala förändring av det offentliga samtalets former och förutsättningar som skett under de senaste åren. Från att vara en sak för de få har samtalet demokratiserats. De sociala medierna, kanske allra helst Facebook (på Twitter finns ännu relativt sett få svenskar som inte i någon bemärkelse har skrivandet eller opinionsbildandet som yrke), har inneburit att människor som tidigare aldrig hade kunnat träda fram som skribenter och debattörer nu plötsligt kan det. Detta innebär inte bara att de kommenterar artiklarna de läser (något man förstås kunnat göra länge genom att skicka brev eller ringa till redaktionerna), utan också att de talar med varandra och med skribenterna. Man kan beskriva det som ett samtal, man kan också, som Persson, beskriva det som ett krig mellan artikeln och kommentarerna.

Detta nya, interaktiva medielandskap är alltså långt ifrån okomplicerat. Också för de sedan länge etablerade aktörerna har det visat sig svårnavigerat. Ett grundläggande problem är att man under den period som skulle kunna beskrivas som den nya situationens uppbyggnadstid vande människor vid att få tillgång till nyheter gratis på internet. Nu, när papperstidningen krisar och prenumeranterna sinar, tycks alternativen vara att antingen lägga sina webbplatser bakom betalväggar, eller locka läsare att ta steget från de sociala medierna till tidningarnas egna webbplatser. Medlet för det sistnämnda är klickvänliga rubriker – du kan aldrig gissa vad som hände sedan…

Om man klickar sig in på svenska dagstidningars webbplatser är det ofta, också på dem som tillhör top tier tidningar som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, svårt att skilja rubrikernas ton och fokus från Facebookflödets klickbeten. Också vad gäller innehållet syns det faktum att ett klickmonster numera är en säker källa till inkomst: krönikor trumfar djuplodande artiklar; känslosamhet (vilket inte är detsamma som att ge känslor en plats i texten) väger tyngre än det sakliga; ett tydligt, polemiskt budskap är mer gångbart än det resonerande. Också de ämnen som behandlas påverkas. Sedan ett drygt år har det till exempel varit synnerligen gångbart att relatera nästan vad som helst till Donald Trump. Undantagen finns, det gör de ju alltid, men tendensen tycks ändå stark.

Likriktning och anpassning till den minsta gemensamma nämnaren har kanske alltid i någon mån präglat den kommersiella tidningspressen – det ligger i kommersialitetens natur: säljs inga tidningar, blir där heller inga medel att trycka nya – och det är därtill alltid vanskligt att slå fast förfallstendenser och förändringar över tid. För att göra poängen behöver man egentligen inte heller historisera. Det räcker med att ställa frågan vad det innebär att stor spridning och anpassning till de normer för skrivande och läsande som präglar de sociala medierna (inte minst vad gäller publiceringshastigheten och tilltalet) har etablerats som viktiga också för aktörer som berömmer sig om att vara av ett annat, mer seriöst slag.

Relaterad till den här spänningen mellan seriöst och oseriöst finns något annat som jag uppfattar som ett problem med Perssons analys: bristen på känslighet inför det faktum att frågan om det offentliga samtalet förstås ytterst har med klass göra, om möjligheter som vissa har och andra saknar. Kriget mellan artikeln och kommentarsfältet, för att igen låna Perssons förenklade formulering, förs inte bara av parter som har olika ansvar och resurser. Det är också en fråga om makt: om vem som har förmånen att bli tagen på allvar och om vem som alls fäller det avgörande omdömet i seriositetsfrågan.

I nästan allt publikt skrivande är frågan om mottagaren central. Den styr hur argumentationen struktureras, hur ordvalet fallet och med vilket tonläge texten talar. Vem du skriver till är inte sällan en lika viktig fråga som vad du vill uttrycka (och det är alls inte konstigt: idéerna och sakförhållandena i sig kan uttryckas på en nästintill oändlig mängd, lika giltiga sätt). Så vem är då mottagaren här? När jag läser inser jag att Persson skriver till mig eller dem som liknar mig: det fåtal människor som har läsandet och skrivandet till yrke, vars hela tillvaro i en mening hänger ihop med språket.

Sedd ut det här perspektivet blir Perssons text ett slags de fåtaligas stridsrop mot de många – ge fan i vårt gebit, ni som inget begriper! Och visst: som med allt annat blir man förstås en långt bättre läsare och en långt vassare skribent om man har förmånen att ägna all sin produktiva tid åt det. Det hindrar emellertid inte att den där ryggmärgsreflexen, den kollektiva fnysning som går genom de professionellt skrivande i mötet med dem som blott skriver för att göra sina röster hörda, framstår som ja, just tondöv. Mest framstår den som ämnad att förena de redan övertygade och sortera rösterna i offentligheten enligt rätt och fel.

Efter vårens debatter kring David Goodharts beskrivning av den samtida politiska situationen som präglad av en konflikt mellan Någonstansarna – lågutbildade och platsbundna – och Varsomhelstarna – högutbildade och mobila – är det svårt att inte läsa Perssons analys som ett närmast övertydligt exempel på de sistnämndas vanmakt i mötet med de förstnämnda; att de inte begriper, trots att vi talar om för dem hur verkligheten är?

Vad som saknas här är ödmjukhet, dels inför de egna perspektivens gränser (liksom detta att de är just perspektiv: inte verkligheten, utan en tolkning bland andra, lika giltiga sådana), dels inför detta att man talar ur en maktposition (detta skrev Johan Hakelius bra om i sin kommentar till Perssons text: http://www.expressen.se/kultur/vi-elitister-star-inte-i-motsats-till-vanligt-folk/). Att det också går att ställa frågan annorlunda, utan att tolka kritiken mot de egna perspektivens utgångspunkter och slutsatser som farlig och samhällsomstörtande, tycks nästan inte ha föresvävat Persson. Detta märks inte minst i detta att han utan problem föser samman såväl avlönade propagandister, opinionsbildare och vanliga medborgare som diskuterar politik och samhällsfrågor på nätet under etiketten troll.

Jag menar förstås inte att man inte ska fundera över övergripande tendenser, eller att man inte ska reagera när samtalet glider över i regelrätta hot. Men finns det inte samtidigt skäl att ta det lite varligt med att bruka en nedsättande terminologi om människor som inte gör annat än använder sin yttrandefrihet för att engagera sig i samtalet om samhället? Vart går egentligen gränsen mellan trollarmén och medborgare som skriver sin mening? Och är det verkligen så enkelt att det går att göra hela frågan om samtalstonen på nätet till en fråga om vissa högerpopulistiska aktörers svineri? Vad förstår vi då av det delade ansvaret?

Den avgörande frågan är om det verkligen måste vara så här. Vilka alternativa förhållningssätt finns till den stängda dörren och de hårda grindvakterna, till ryggmärgsreflexen att per definition avfärda oro och ifrågasättande som antingen ett tecken på mörka mäns fiskande i grumliga vatten eller de mindre vetandes brist på kunskap?

I en artikel som jag nyligen snubblade över, publicerad i Dagens Nyheter den 28 november 1973, skisserade läkare Hans Lohmann på ett sådant. Avstampet stod i det som beskrevs som ett dåligt tillvarataget informationssug hos medborgarna vad gällde frågan om kärnkraftens risker. Problemet gällde dels att den information som gavs var för simpel och talade till medborgarna som vore de mindre vetande, dels att den var för överslätande och inte förmådde spegla sakfrågans tyngd. Snarare än att fånga upp och möta oron, tycktes de ansvariga istället välja att kampanja intensivt för den motsatta uppfattningen. ”Det är som om det värsta av allt var själva oron”, skrev Lohmann, ”och inte det som oron gäller.” Han fortsatte: ”Hur mycket lugnare skulle allmänheten inte vara om den märkte att de statliga informatörerna på någon enda punkt delade den oro som det finns alla skäl att känna inför kärn- och vätekraften!”

Det alternativ som Lohmann ställde upp utgick istället från oron möjligheter att verka som en produktiv, samhällsnyttig kraft. Denna oro kallade han demokratisk: ett ”tecken på demokratisk livaktighet” som ”bör tillvaratas och nyttiggöras för en förberedelse i tid, medan tid är för besinning och eftertanke i fråga om en utveckling som hotar att skena i väg utan att hänsyn hinner tas till frågan hur mycket och vilka förändringar människor tål respektive inte tål.”.

I grunden tycks det alltså ha handlat om ett sätt att formulera ett slags det offentliga samtalets grundprinciper för att uppnå mesta möjliga medborgerliga deltagande, förstås i besluten, men också i debatten. Förhållningssättet skulle kunna sammanfattas med en av artikelns underrubriker: bra med kritik. Demokratin behövde kort sagt de oroliga och kritikerna, hävdade Lohmann. De utgör en nödvändig, korrektiv kraft som hindrade att en liten grupp makthavare rusade åstad och förändrade samhället mot medborgarnas vilja. I ett demokratiskt samhälle värt namnet måste alla medborgare ges chans att vara med och välja framtid. Detta innebär också att de måste ges chans att föra fram alternativa problemställningar.

För att oron skulle kunna tas tillvara och bli en konstruktiv kraft krävdes ett särskilt förhållningssätt hos de makthavande. De måste kort sagt kunna ta emot kritiken på rätt sätt, utan att vare sig slå den ifrån sig som okunnig eller spinna den så att den framstod som illvillig eller ogrundad. Makthavarna och etablissemanget förväntades möta medborgarnas oro inför den inslagna eller föreslagna vägen med ett öppet sinne; de alternativ som oroliga medborgare förde fram måste betraktas som lika giltiga som de som till exempel fördes fram av politikerna eller expertgrupperna.

Här är det intressant att dröja vid Lohmanns medborgarbegrepp. Medborgaren är inte bara ”mannen på gatan”, utan begreppet inkluderar även experter, fackmän och politiker. I det medborgerliga samtalet ska alla kunna delta på lika villkor. De begränsningar som hindrar vissas deltagande – det kan röra sig om tillgång till tid, kunskaper­, goda informationskällor eller möjligheten att sprida sina alternativ – måste därför i möjligaste mån identifieras och avlägsnas.

I den här bemärkelsen tecknar Lohmann bilden av ett slags kommunikations- eller samtalsutopi, där medborgare i olika delar av samhället möts i ett konstruktivt och öppet samtal om vilken riktning som bör tas ut mot framtiden. Problemformuleringsprivilegiet ska inte begränsas till makthavare av olika slag. Istället måste debatten om samhällets framtid tåla att man är oense, också om perspektivens grundsatser. Olika alternativ som möts och vägs mot varandra är det demokratiska framtidsvalets nödvändiga motor.

De teknologiska förutsättningarna för att realisera Lohmanns kommunikations- och samtalsutopi är sedan ett tiotal år en oundviklig del av vår vardag. De sociala medierna möjliggör just dessa möten mellan medborgare, utbildningsnivå och samhällelig position oaktat. Vad han däremot tycks ha haft svårare att föreställa sig är vidden av de krav som sådana möten ställer. Utöver intresse krävs också tolerans och öppenhet inför alternativa sätt att betrakta verkligheten. Ytterst måste man därtill förmå skilja på åsikter och fakta, och dessutom inse att det endast är mycket sällan som dessa fakta entydigt stakar ut en viss riktning framåt. Man får allt som oftast nöja sig med att ge ett kvalificerat bud om tingens ordning.

Detta kräver förstås ödmjukhet. Nära förknippad med vikten av att tillvara ta den demokratiska oron kan man kanske därför också tala om ett behov av ett demokratiskt tvivel. Enklast kan detta tvivel förstås som förmågan att skilja på utsaga och jag, och vara receptiv för bristerna och det perspektivistiska i de egna ståndpunkterna. Detta återknyter till frågan om samtalstonen, men gör frågan vidare än i Perssons text. Man måste inte bara tvivla, utan också skriva och läsa på ett tvivlande sätt. Totaliserande anspråk och tvärsäkerhet leder ohjälpligen fel. Det spelar ingen roll hur goda de bakomliggande intentionerna än är. Tonen och förhållningssättet dödar. Antagligen är det så att förmågan att hålla sig öppen för kritik är avhängig förmågan att hålla vetskapen om att det författade kommer att brista, att det är oundvikligt, levande i skrivögonblicket.

Inte heller Lohmann menade att det är givet att makthavare förmår möta kritiska perspektiv med ödmjukhet och öppenhet. Det såg vi inte minst i hur han knöt frågan om den demokratiska orons tillvaratagande till makthavares beredvillighet att få sina perspektiv utmanade. Skepsis mot inställningen att etablissemanget alltid vet bäst var dessutom en bärande del av det framtidsstudiesammanhang i vilket Lohmann verkade (man kan tillägga: ett av dess mest sympatiska drag). Han tycks emellertid ändå ha haft en stark tilltro till myndigheters och andra makthavares förmåga att se bortom sina egenintressen, lyssna till kritik utifrån och avstå från att göra frågan om samhällets vadan och varthän till prestigeprojekt. Vi vet nu att den tilltron i alla väsentliga avseende inte har burit frukt. Återstår att se vad vi ska göra åt det.

Annonser