A lust for life keeps us alive

av Gustaf

Lana Del Rays nya skiva, Lust for Life, dyker upp som förslag på Spotify när jag öppnar appen i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan. Varför inte, tänker jag, och lyssnar sedan på den nästan hela dagen. Jag grips av den, precis som jag gripits av hennes tidigare produktion.

Som förut är det drömskt och svävande, men samtidigt med ett släpande mörker. Detta är musik som borrar sig in bakom fasaderna och det blankpolerade. Del Rey har alltid arbetat med de amerikanska myterna, både musikaliskt och estetiskt, och hon gör så även här. Hon parafraserar och refererar, men gör det aldrig utan att lägga till en perfekt avvägd skruv. Som hos alla verkligt skickliga konstnärer är hennes arbete med mytologin och troperna också ett arbete mot dem.

Varje gång som de aktiveras förskjuts deras betydelser och de framstår som mer komplexa och mångbottnade än förut. Frihetslängtan förblir visserligen frihetslängtan; den öppna landsvägen som sträcker sig ut över slättlandet är fortfarande dess främsta metafor. Men vägen bort visar sig å ena sidan vara långt ifrån okomplicerad, å andra sidan full av andra berättelser än de vi lärt oss att förvänta oss. (Detta, särskilt hur där framträder en kvinnlig vagabondgestalt, på tvärs mot den manliga motsvarighet vi vant oss vid, har Hillevi Hellberg redan skrivit mycket initierat om och det är ingen mening med att jag parafraserar. Läs henne direkt istället.)

Nu, efter årtionden av problematiseringar av den amerikanska drömmen, blir detta också förstås att uttala en genretillhörighet. Del Reys musik är härvidlag en tonsättning av en specifikt amerikansk pastoral, besläktad med en lång rad konstnärer – författare, musiker, bildkonstnärer, filmare – som gestaltat skavet mellan myt och verklighet under det amerikanska 1900-talet.

Kanske allra mest associerar jag till konstnären Martha Rosler. I en serie fotomontage utförda i övergången mellan 1960- och 1970-tal, House Beautiful: Bringing the War Home, lät hon scener och människor från krigets Vietnam möta interiörer från det glansiga inredningsmagasinet House Beautiful. På så vis fäste hon det krig som bara ett fåtal amerikaner erfor kroppsligen i den välordnade vardagen i villaförorterna. (Följ länken och bläddra, de är fortfarande drabbande.) Detta pågår nu och du är en del av det, insisterade hon vänd till betraktaren: detta borde angå dig mer än nytt porslin och ett luftigt vardagsrum. Det högkonsumerande, prylfyllda hem som stått i fokus för myten om det lyckade, och lyckliga, amerikanska livet under efterkrigstiden främliggjordes och syntes plötsligt vara en plats av ett helt annat slag.

I performanceverket Semiotics of the Kitchen från 1975 drev Rosler ytterligare en skoningslös spik i dessa myter om det ordnade hemmet som lyckans främsta manifestation. Ingen som mött filmens demonstratör och sett hennes blandning av vrede, frustration och leda kan någonsin mer förledas att tro på hemmet som en okomplicerad plats genom vilken en specifikt kvinnlig väg till modern lycka leder. Som hos Del Rey blir myten omöjlig att hålla fast vid. Konsten sträcker sig in i verkligheten och ruskar om den; skärvorna av de livsuppehållande föreställningskomplex som krossats yr som i en snökula.

Något betyder det att historierna som Del Rey berättar fäster i ett kaliforniskt sammanhang. Det är stränder och vita mustanger och föreställningar om det bekymmerslösa livet på en plats som mer än någon annan både är förknippad med den amerikanska drömmens totala förverkligande och dess mest ohjälpliga mörkersidor. Del Rey har i sitt låtskrivande en förmåga att lägga sig till rätta i den skarv som uppstår mellan bilden av det lyckade och det råttbo av beroenden, tomhet och underkastelse som stöttar upp den. Bilderna av detta världsliga drömrike visar sig vara tomma illusioner utan materialitet, som irrbloss som leder vandraren mot döden i myrmarken:

There’s no more chasing rainbows
And hoping for an end to them
Their arches are illusions
Solid at first glance
But then you try to touch them
There’s nothing to hold on to
The colors used to lure you in
And put you in a trance

Allt är emellertid inte falskhet att slå hål på och baksidor att förevisa. “There’s a change gonna come”, sjunger Del Rey i låten “Change” från den nya skivan: “I don’t know where or when/but whenever it does we’ll be here for it.” Är inte detta själva kärnan i det som trots allt ändå bär i myterna om individen som tar kontroll över sitt öde och slår sig fri? ”A lust for life keeps us alive”, för att citera ett annat spår från det nyligen släppta albumet, även om ett krig pågår inombords.

Detta är samma slags trotsiga motstånd som möter lyssnaren i Bruce Springsteens ”The Promised Land”, när sångens jagberättare, mekanikern och amatörracerföraren, styr mot stormen som stiger från slätterna och profeterar om hur en orkan av ett annat slag oundvikligen kommer att drabba världen runt honom och få dess fundament att skingras:

Blow away the dreams that tear you apart
Blow away the dreams that break your heart
Blow away the lies that leave you nothing but lost and broken-hearted

Hur lögnen förhåller sig till drömmen står i centrum här. Exakt var gränslinjen ska dras är långt ifrån tydligt. Det mesta tycks tvärtom befinna sig i ett slags halvland mellan de två och kan därför aldrig fullt ut sägas vara varken det ena eller det andra. Den som inte förmår skilja dem åt riskerar emellertid att slitas itu. Hos Del Rey heter det: ”There’s something in the wind/I can feel it blowing in/It’s coming in softly on the wings of a bomb”. Fram träder en accelererad valsituation, en förmaning: se skillnad och välj, snart är det försent!

Det enda som kan ha en chans att motstå sådana stormvindar tycks för både Del Rey och Springsteen vara tron, ett slags livvisshet, manifesterad i stulna ögonblick på Rattlesnake speedways och ovanpå Hollywoodskyltens H. Livet nu må vara långt ifrån vad du vill att det ska vara, kanske blir det heller aldrig så, men den som tror på det, på dess möjlighet, finner ändå vägen. Eller som Del Reys formulerar det: ”Change is a powerful thing, people are powerful beings/Trying to find the power in me to stay faithful.” Springsteen slår å sin sida fast att stormen obevekligen kommer att blåsa sönder och samman allt ”that ain’t got the faith to stand its ground.”

Frihet är i den här tappningen inte bara att släppa allt och gå. Det kostar förhållandevis lite att bryta upp, det tycks vara lärdomen, och dessutom är det egentligen ingen bedrift då det ytterst är livets själva grundförutsättning. Alla liv inleds per definition med ett uppbrott; alla liv kännetecknas i sista hand av att saker upphör att finnas, till sist också livet i sig. Svårigheten är att inte fastna i myterna och det falska och göra sig beroende av den struktur som andra slagit fast är rätt. Det handlar således inte bara om att bryta upp, utan om att därefter hålla fast vid den livshållning som uppbrottet gör möjlig. Imperativet är: stelna inte! (Av den här anledningen har Darkness On the Edge of Town för mig alltid framstått som en långt bättre frihetsskiva än den mer uppenbart uppbrytande Born to Run. Den sistnämndas frihet från livet, står mot den förstnämndas frihet i livet)

Detta är musik att förlora sig själv till. Den tanken kommer för mig när jag framåt kvällen sitter på en uteservering medan skivan går i hörlurarna. Något finns i den som lockar och drar, som får en att känna att man nog vore tillfreds med ett liv där inget någonsin blir riktigt beständigt. Men kanske är det i själva verket tvärtom: en musik som utan uppehåll kretsar kring det liv som är möjligt för den som redan förlorat sig; en musik som visar den förlorade en farbar väg framåt, som vill mena att hon alls inte är förlorad.

Flykten behöver inte sluta i luften ovanför stupet eller med att fronten på din Dodge Challenger krossas mot väghyvlarnas stålblad och allt förtärs av lågorna. Det finns hopp för vagabonderna och för dem som inte kan undgå att känna hur det inrutade liv som förelagts dem skaver och kärvar. Och viktigare: lärdomen tycks vara att det alltid är så det är. Det ordnade livet framstå bara som ordnat för att det levs av någon annan än du själv.

Vad vi förevisas av Del Rey är kanske ytterst de begränsningar som ligger i de perspektiv med vilka vi betraktar livet. Blicken på livet, och på oss själva i det, grumlas ohjälpligen av vad andra velat få att framträda. Den som vill kan dock lära sig se saker annorlunda, även om det kostar. ”Your eyes go blind and your blood runs cold”, sjunger Springsteen om hur försöket att leva på det sätt som omgivningen valt till slut når sitt oundvikliga slut. Del Rey svarar:

Sometimes it feels like I’ve got a war in my mind
I want to get off, but I keep riding the ride.
I never really noticed that I had to decide
To play someone’s game or live my own life
And now I do
I wanna move

I den rätt tillvaratagna rörelsen finns frälsningen.

Annonser