EWK och nynazismens suggestionskraft

av Gustaf

När Nordiska motståndsrörelsen gavs tillåtelse att medverka under Almedalsveckan tidigare i somras såg många spöken stiga ur det förflutna. Senast i raden är Margit Silberstein, som i en hjärtskärande text i Dagens Nyheter med hänvisning till sin egen familjehistoria kritiserar Johan Hakelius för att inte ha tagit NMR:s närvaro i Visby på tillräckligt stort allvar. Stilgreppet har också aktiverats i diskussionerna kring Nya Tiders medverkan på höstens bokmässa, liksom när NMR marscherade genom Falun i våras. Det finns all anledning att respektera den oron som dessa våldsverkare väcker, inte minst bland dem som själva överlevde Förintelsen eller har anhöriga som gjorde det. Men samtidigt: något är det som skaver med denna spökmetaforik.

I observationen finns en paradox inbyggd. Den syn som borde ha väckt löje – Se så få de är! Se så löjliga de gör sig! – gjorde det inte. Bakom det tiotal svartklädda, vars ynkliga talkörer där framför partytältet i Visby knappt hördes över den passerande mångfaldsparadens starka väv av röster, tycktes istället hela det nazityska dödsmaskineriet stå. Man hör så inte bara stöveltrampet eka utan därtill kommandorop och kulsprutesmatter och mullret från stridsvagnsmotorer som varvar upp, och ser till sist för sin inre syn hur den svarta färgen åter stelnar över Europakartan.

Kanske är den här förmågan att projicera föreställningen om den egna maktens räckvidd och styrka, även då den i praktiken saknas, totalitarismens mest skrämmande förvandlingsnummer. Så opererade förtrycket i Nazityskland och i Sovjetunionen, i DDR och i Ceausescus Rumänien. Det faktiska antalet hemliga poliser, spioner och avlyssningsapparater har alltid varit mindre betydelsefullt än kunna att ge sken av att makten verkligen ser allt och att minsta tanke på motstånd därför är hopplös. Lögnen förvrids till sanning.

EWK nynazism

Bildkälla: http://www.arbetetsmuseum.se/ewk-museet/sok-i-ewk-databas/#

Tecknaren Ewert Karlsson, signaturen EWK, har visat hur bluffen kan avslöjas. I teckningen ”Nynazism”, bland annat publicerad i samlingen Bilder från ­­­1970, lät han läsaren se en ynklig, marscherande figur med högerarmen höjd, klädd i på tok för stora stövlar och en skärmmössa som täcker hela huvudet. Ett barn som iklätt sig de vuxnas kläder, tänker man, som för allt vad det är värt försöker ge sken av att vara något det inte är. Effekten blir densamma som när man ser en tolvåring med en cigarett hängande i mungipan: en liten kropp som intensivt försöker lägga sig till med en större kropps former och uttryck i hopp om att själv framstå som stor, men som just därför krymper. ­­

Ur EWK:s teckning kan vi alltså dra en viktig lärdom. Nynazismens hela slagkraft beror på till vilken grad den lyckas bygga upp denna suggestionskraft. Utan förmågan att hypnotisera oss med de förflutenhetens skräckfigurer de så förtvivlat gärna vill räkna sig till faller allt. När man talar om nazismen nu måste man därför skilja den från nazismen i det förflutna. Förstås inte på så vis att man glömmer vad för slags mördarideologi det rör sig om, men däremot så att propagandatricket misslyckas. Att inte göra det är att beredvilligt göra sig till del av totalitarismens urgamla manipulation med verkligheten.

De vill säga oss att de hör allt, ser allt, kan kontrollera allt. De vill få oss att tro att de utan minsta ansträngning förmår lägga handen kring allas våra strupar och klämma åt tills ingen luft mer kan strömma. Vi måste svara dem att de är få och vi är många, att de är små, löjeväckande figurer som inget kan uträtta. Klä av de­­m de för stora uniformerna och kvar blir bara lilleputten inunder.

Publicerad på Expressens kultursida den 8 augusti 2017.

Annonser