Svar på svar

av Gustaf

Må vi aldrig glömma, skriver Marianne Lindberg De Geer i sitt svar på min text om nynazismen och spökmetaforikens problem från förra veckan, och det håller jag förstås med henne om. Det räcker emellertid inte med att på detta sätt åkalla minnet. Allt handlar istället om hur vi minns, om vilka historiska paralleller vi drar och hur vi sedan omformulerar dem till lärdomar för att orientera oss mot framtiden. Andemeningen i min text var att vi måste vara försiktiga här. Hur väl vi lyckas när vi med syfte att förklara nuet vänder oss till det förflutna påverkar nämligen inte bara samtidsbilderna och framtidsalternativen. Det påverkar också vår bild av förflutenheten.

De många exemplen på hur den yttersta högern har vunnit mark under de senaste åren är synnerligen oroande och vi måste ta trenden på stort allvar. Men är den verkligen i paritet med 1940-talets bestialiska utrotningskrig och den nazityska statsapparat som förde det? Det är som om man glömmer (och här talar jag inte bara om Lindberg De Geer) att det bruna täcke som då lade sig över Europa inte handlade om 10 procent här eller 20 procent där, utan vilade på ett finmaskigt nät av industriell död – i skjutgroparna och i dödslägren, på slagfälten och i förhörslokalerna. Borde inte den här skillnaden spela roll? Det är min fasta övertygelse att den måste göra det. Hur ska vi annars förstå vad nazismen var i det förflutna? Hur ska vi annars korrekt kunna bedöma dess position i samtiden? Ytterst är det så vi försäkrar oss om att aldrig glömma.

Publicerad som replik på Expressens kultursida den 16 augusti 2017.

 

Annonser