Mellan varat och görat

Month: september, 2017

Om samtalet och offentligheten

Det finns få samtida svenska intellektuella som jag uppskattar lika mycket som Torbjörn Elensky. Efter att ha lyssnat till det här samtalet har jag inga skäl att ompröva det omdömet. Inte minst upplever jag den avslutande problembeskrivning som mycket träffsäker.

Det är inte bara nättrollen som får det offentliga samtalet att kantra, menar Elensky, utan också de etablerade skribenter som hela tiden väljer att göra dessa extrema röster till motpart i debatten om de svåra frågorna. Resultat blir att också andra avvikande röster, de vars uppfattningar är mer sammansatta och inte enkelt låter sig föras till någon av de poler man konstruerar för den förenklade debatten, klumpas samman med trollen.

Man kan fråga sig vad det gör med möjligheten att vara respektfullt oense om till exempel sådant som migration, invandring eller integration. Elensky tycks mena att det i praktiken omöjliggör det förutsättningslösa, problemorienterade samtal som är själva poängen med den demokratiska offentligheten. Jag är böjd att hålla med honom.

Ett exempel på det, som slog mig igår när jag lyssnade på P1 Morgon på vägen till kontoret, är den debatt om svenska värderingar som rasade för ett drygt år sedan. I programmet intervjuades Inti Chavez Perez, författare till boken ”Du och jag”, om hur boken fyller ett tomrum vad gäller information om de svenska normerna om sexualitet och relationer, vänd till barn och ungdomar som nyligen kommit till Sverige. Inte minst handlar detta informationsbehov, menar Chavez Perez, om att möta en brist på kunskap om vilka rättigheter man har som svensk medborgare på det här området.

Låt mig föreslå ett tankeexperiment: Lyssna på reportaget. Hör vad de intervjuade ungdomarna säger. Försök sedan formulera hur Sverige är ett kulturlöst land och hur allt tal om att en sådan kultur skulle existera i grunden är förtryckande för dem som inte fötts här. Jag lyckas inte få en sådan tolkning att hänga ihop.

I debatten gjordes föreställningen att svenska värderingar skulle vara historiskt oförändrade, eviga storheter till den huvudsakliga fokuspunkten för dem som ville kritisera idén att det i mötet mellan de nyanlända och det svenska uppstår en krock mellan värderingssystem. (Det behöver knappast säga, men den sortens essentialism är förstås en tramsståndpunkt. Kultur är per definition förändring. I den mån det förflutna aktiveras är det som ett ständigt omtolkning av den egna historien, inte minst vad gäller värderingar.)

Att den essentialistiska ståndpunkten skulle vara den mest centrala för dem som vill lyfta frågan om de svenska värderingarnas gränser och innehåll i dag finns det inget som tyder på. Varför pratade då helt plötsligt så många som om det vore så? Kanske handlade det om att man fått för sig att offentligheten är till för att avgöra frågor en gång för alla, att det finns vinnare och förlorare i det offentliga samtalet. Kanske berodde det på att man inte i första hand ser offentligheten som en plats för meningsutbyten mellan välvilligt inställda medborgare (det låter utopiskt, men det blir verklighet om vi börjar agera som att det är så), utan som en arena där problematiska åsikter, värderingar eller ideologiska utgångspunkter ska bemötas och motas bort.

Jag vet förstås inte. Men om det skulle vara på det viset är det mycket olyckligt. Jag har som Elensky inga svårigheter att se hur den här oförmågan att samtala om svåra saker kan verka som en draksådd i den mycket nära framtiden.

Annonser

Om en bok jag läste

När jag gjorde back-up på innehållet i Mina dokument i morse fann jag den här texten, skriven i början av november 2016, då boken den behandlar var nyligen utkommen. Antagligen försökte jag väl få den publicerade någonstans, men utan framgång. Jag minns att jag skrev den sittandes på ett fik i Tokyo och att jag hade anlöpt staden bara några dagar tidigare. 

Ett genomgående tema i Peter Englunds författarskap är spänningen mellan det enskilda livet och historien med stort H. Tydligast syns detta förstås i den stora svit om första världskriget han ännu inte avslutat, men temat löper också som en röd tråd genom nästan allt han skrivit, från debuten med Poltava 1988 till den lilla boken om drottning Kristina, Silvermasken, från 2006. När Englund nu i sin senaste bok, Jag kommer ihåg (Natur & Kultur), vänder blicken mot sig själv står temat också här i tydligt fokus.

Som författaren är noga med att påpeka är detta dock ingen berättelse om honom själv. Istället är det en samling minnesfragment, sådant han kunnat komma ihåg från sin barn- och tidiga ungdom i 1960-talets Boden. Som en bok om det förflutna skildrar den bakgrundsbruset: den samling ting, villkor och företeelser som är oss allra närmast, men som också utplånas allra mest skoningslöst när tiderna vi lever uppsummeras till historiska epoker. Här finner läsaren smakerna, dofterna och vanorna, måltiderna ingen längre äter och kläderna ingen längre kan köpa. I boken finns också spänningen mellan denna vardagsvärld och den större värld av händelser och storpolitik som är situerad i: barnet som somnar medan militärfordonen kör i kolonn utanför; en uppväxt omsluten av Kalla krigets lågintensiva undergångsberedskap.

Boken är, det måste man ha klart för sig, en litterär parafras. Dels på amerikanen Joe Brainards serie minnesfragment, samlade i olika delar under titeln I remember, dels på fransmannen Georges Perecs Jag minns, båda från 1970-talets mitt. Formen är nästintill identisk. Vi möter ett författarjag som minns, helt kort och utan vidare kontext, och där varje minnesskärva presenteras med den inledande frasen ”jag kommer ihåg…” Så rullas scen efter scen, minne eller minne, upp.

Detta innebär inte att minnena står sammanhangslösa. Stundtals länkas flera fragment samman och formar kedjor av hågkomster. Här finner vi minnets associativa natur brukad som litterär metod, vilket också betyder att ingen sådan kedja går säker från avbrott. Plötsligt tar minnandet en avstickare till något helt annat, endast vagt relaterat till de föregående minnesskärvorna. Det är verkligen precis så här vi minns, associativt och utan hänsyn för nivåer, och Englund fångar det väl.

Frågan måste förstås ställas: med tanke på Brainards och Perecs böcker, behöver vi verkligen Englunds? Det korta svaret är ja. Englund tillför tveklöst något till den redan etablerade formen. Den författare som minns är inte textens enda röst. Via fotnoter kommenteras och, när författaren minns fel, korrigeras minnena. Möjligen är detta ett utslag för historikerns inarbetade motvilja mot att lämna spåren efter det förflutna okommenterade, men det ger också minnesfragmenten som helhet en känsla av instabilitet som skaver mot det sätt på vilket vi ofta naturaliserar våra egna minnen. En motsättning står inte bara mellan det enskilda livet och Historien, tycks Englund mena, utan också mellan detta enskilda liv och den privata historieskrivning som tillbakablickarna är en del av. Det här är en dimension som utan tvekan hade kunnat utforskas mer.

Vad jag däremot vill anmärka på är beskrivningen av boken som ett experiment. Den är förstås ett sådant för författaren, men samtidigt har formen oundvikligen redan testats; vi vet att den håller. Snarare än ett experiment är detta ett bidrag till en genre – och det är gott så. Boken har uppenbara förtjänster, inte minst stilistiskt. Englund skriver som alltid påfallande väl och gör sig utmärkt också i detta korta format. Det mest slående med Jag kommer ihåg är dock vad den sätter igång hos läsaren. Englunds associativa utforskande av den egna förflutenheten får fäste också i den som läser. Mot det kan man omöjligen värja sig.

Atomvardagen

Den nordkoreanska regimen provspränger kärnladdningar och testskjuter raketer på löpande band. Från sin golfresort i Bedminster hotar president Donald Trump att svara med eld och raseri i en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Plötsligt tycks kärnvapenkrig på nytt framträda som ett skrämmande möjligt framtidsscenario. Denna återkomst för ett hot vi lärt oss att betrakta som överspelat (låt vara att det sker med ett nytillkommet inslag av fars) gäller inte minst risken för ett av misstag startat atomkrig. Om detta påminde historikern Marie Cronqvist tidigare i veckan. Det finns dock också andra skäl till oro.

Mellan det kalla krigets många nukleära skrämskott ligger ett oöverskådligt antal mer vardagsnära katastrofvarsel insprängda. I den amerikanske journalisten Eric Schlossers bok Command and Control (2013) skildras en hårresande lång rad av sådana olyckstillbud. Boken är full av skarpladdade kärnvapen som är med om flygkrascher, lämnas utan tillsyn och tappas från flygplan. Mest spektakulär är den händelsekedja som utgör bokens sammanhållande berättelse: en Titan II-raket som 1980 exploderar i sin silo efter en olyckshändelse vid underhållsarbetet. Explosionen fick det som då var den kraftfullaste stridsspetsen i den amerikanska arsenalen att flyga genom luften. Den återfanns senare, tack och lov intakt, i ett dike längs basens tillfartsväg.

Det bestående intrycket av boken är att en säregen blandning av enfald och cynism präglade det amerikanska kärnvapenprogrammet under efterkrigstiden. Röster som talade för säkerhetsanordningar och operativa begränsningar förde en ojämn kamp mot dem som värnade den totala förstörelsekraften. Under en lång tid ansågs säkringar på kärnladdningar vara en omöjlighet då de riskerade att förhindra att vapnet detonerade i skarpt läge. Strategic Air Commands bombplan cirklade i full beredskap, lastade med vätebomber, över huvudet på amerikanerna under hela 1960-talet. Hotet om utplåning kom från Sovjet, men var paradoxalt nog i praktiken också ett resultat av den egna statens ansträngningar.

I essän ”Gods of Metal” (2015) visar Schlosser att dessa problem långt ifrån försvann i och med det kalla krigets slut. Sommaren 2012 tog sig tre fredsaktivister, en av dem åttiotvå år gammal och drabbad av hjärtproblem, in på en anrikningsanläggning för uran i Oak Ridge. De nådde obehindrat anläggningens hjärta. Om det istället för åldrade pacifister hade rört sig om terrorister, skriver Schlosser, är det lätt att föreställa sig följderna. Händelsen utlöste en storm av kritik i USA, inte minst av att säkerheten vid atomanläggningarna lagts ut på entreprenad. Några förändringar gjordes dock inte. Till cynismen och enfalden har snålheten lagts.

Slutsatsen man kan dra av allt detta är att det inte bara är vid iögonfallande geopolitiska kriser som kärnvapen kan få förödande konsekvenser. Också det blotta innehavet, atomvardagen, medför akuta risker. Vapnen måste transporteras, underhållas och bevakas. Att detta har varit långt ifrån problemfritt finns det gott om historiska exempel som visar. Även trots de uppenbara bristerna är USA:s atomsäkerhet troligen den bästa i världen, påpekar Schlosser, och frågar sig vad det säger om andra kärnvapenmakters förmåga att hålla sina kärnvapen säkra och katastrofen på avstånd. Det är en skräckinjagande fråga. Förhoppningsvis kan uppmärksamheten kring det nordkoreanska kärnvapenprogrammets upptrappning påminna oss om att det finns en hotfull vardag bortom rubrikerna. Vi lever fortfarande i atomåldern.

Publicerd i Opulens den 8 september 2017.