Om samtalet och offentligheten

av Gustaf

Det finns få samtida svenska intellektuella som jag uppskattar lika mycket som Torbjörn Elensky. Efter att ha lyssnat till det här samtalet har jag inga skäl att ompröva det omdömet. Inte minst upplever jag den avslutande problembeskrivning som mycket träffsäker.

Det är inte bara nättrollen som får det offentliga samtalet att kantra, menar Elensky, utan också de etablerade skribenter som hela tiden väljer att göra dessa extrema röster till motpart i debatten om de svåra frågorna. Resultat blir att också andra avvikande röster, de vars uppfattningar är mer sammansatta och inte enkelt låter sig föras till någon av de poler man konstruerar för den förenklade debatten, klumpas samman med trollen.

Man kan fråga sig vad det gör med möjligheten att vara respektfullt oense om till exempel sådant som migration, invandring eller integration. Elensky tycks mena att det i praktiken omöjliggör det förutsättningslösa, problemorienterade samtal som är själva poängen med den demokratiska offentligheten. Jag är böjd att hålla med honom.

Ett exempel på det, som slog mig igår när jag lyssnade på P1 Morgon på vägen till kontoret, är den debatt om svenska värderingar som rasade för ett drygt år sedan. I programmet intervjuades Inti Chavez Perez, författare till boken ”Du och jag”, om hur boken fyller ett tomrum vad gäller information om de svenska normerna om sexualitet och relationer, vänd till barn och ungdomar som nyligen kommit till Sverige. Inte minst handlar detta informationsbehov, menar Chavez Perez, om att möta en brist på kunskap om vilka rättigheter man har som svensk medborgare på det här området.

Låt mig föreslå ett tankeexperiment: Lyssna på reportaget. Hör vad de intervjuade ungdomarna säger. Försök sedan formulera hur Sverige är ett kulturlöst land och hur allt tal om att en sådan kultur skulle existera i grunden är förtryckande för dem som inte fötts här. Jag lyckas inte få en sådan tolkning att hänga ihop.

I debatten gjordes föreställningen att svenska värderingar skulle vara historiskt oförändrade, eviga storheter till den huvudsakliga fokuspunkten för dem som ville kritisera idén att det i mötet mellan de nyanlända och det svenska uppstår en krock mellan värderingssystem. (Det behöver knappast säga, men den sortens essentialism är förstås en tramsståndpunkt. Kultur är per definition förändring. I den mån det förflutna aktiveras är det som ett ständigt omtolkning av den egna historien, inte minst vad gäller värderingar.)

Att den essentialistiska ståndpunkten skulle vara den mest centrala för dem som vill lyfta frågan om de svenska värderingarnas gränser och innehåll i dag finns det inget som tyder på. Varför pratade då helt plötsligt så många som om det vore så? Kanske handlade det om att man fått för sig att offentligheten är till för att avgöra frågor en gång för alla, att det finns vinnare och förlorare i det offentliga samtalet. Kanske berodde det på att man inte i första hand ser offentligheten som en plats för meningsutbyten mellan välvilligt inställda medborgare (det låter utopiskt, men det blir verklighet om vi börjar agera som att det är så), utan som en arena där problematiska åsikter, värderingar eller ideologiska utgångspunkter ska bemötas och motas bort.

Jag vet förstås inte. Men om det skulle vara på det viset är det mycket olyckligt. Jag har som Elensky inga svårigheter att se hur den här oförmågan att samtala om svåra saker kan verka som en draksådd i den mycket nära framtiden.

Annonser