Mellan varat och görat

Månad: november, 2017

Milgram och Akademien

Att läsa Matilda Gustavssons granskning av hur en välkänd kulturprofil tillåtits härja i Stockholms kulturliv under årtionden var som att se hur ett mörkt stycke tyg plötsligt drogs undan och blottlade ett råttbo av feghet, opportunism och våld. Skulden är förstås förövarens, men inget av det han gjort hade varit möjligt utan det tysta medgivandet från en hårresande mängd andra. Särskilt undfallenheten från Svenska Akademien, vars ledamöter knappast är beroende av den utpekade mannens välvilja, slår en som ofattbar. Ett stycke i Akademiens pressmeddelande bränner sig fast. Kulturprofilen har, skriver man, också gått loss på ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli”. Hur är det möjligt? Varför har ingen sagt något?

Kanske finns en del av svaret på den frågan i den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgrams nu halvsekelgamla studier av lydnadens mekanismer. I dessa experiment gavs försökspersonerna, som trodde att de deltog i en minnesstudie, i uppgift att kontrollera om ytterligare en försöksperson, i själva verket en av Milgrams assistenter, mindes en uppsättning ordpar. För varje fel svar skulle deltagarna ge den svarande en elchock (de var förstås fingerade). Under experimentets gång ökade strömstyrkan gradvis, från ofarliga kittlingar till omedelbart dödande. Av Milgrams försökspersoner fortsatte hela sextiofem procent att dela ut chockerna också sedan strömstyrkan nått nivåer som i verkligheten hade varit dödliga. Ingen avbröt experimentet innan chockerna blivit mycket starka. Trots alltmer plågade skrik från rummet intill, trots sina egna tvivel.

Milgrams experiment är på många sätt en sliten referens. Att jag ändå återvänder dit beror på att det fortfarande har något viktigt att säga oss. Inte bara är det en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter. Det visar dessutom, som i blixtbelysning, vad som händer när en individ tas i anspråk av en gemenskap. För att uppfylla omgivningens förväntningar bortsåg experimentdeltagarna från alla varningstecken. De klev in i försöksrummet, tilldelades en roll och en uppgift – och förvandlades.

Svenska Akademiens sammanträdesrum är förstås inte analogt med Milgrams försöksrum, men samma mekanismer verkar där, som i alla kollektiv. Det konformerande tryck som förkroppsligades av experimentets försöksledare sitter i väggarna, i institutionens etablerade former, i ledamöternas vilja att höra till. Varningsropen om kulturprofilen har hörts och avfärdats, som när Milgrams försökspersoner stängde skriken från det intilliggande rummet ute och vred på strömmen. Exakt hur det har kunnat bli så är förhoppningsvis en fråga som var och en av de invalda i detta ögonblick ställer sig.

Vad också vi andra kan lära oss av Milgrams studie är hur relationen mellan individ och kollektiv alltid tycks vara riggad till kollektivets fördel. När vi utsätts för grupptillhörighetens tryck visar sig vår moral vara synnerligen töjbar. Vad blir sensmoralen? Kanske att det finns ett grundläggande problem med institutioner där stora mängder pengar och inflytande samlas hos ett fåtal utan utomstående kontrollorgan. Kanske att nästan ingen av oss är lämpad att på det sättet vara makthavare. Kanske att inte bara makten, utan också gemenskapens former, korrumperar. Ytterst pekar Milgrams resultat nämligen mot att det lika gärna hade kunnat vara du eller jag som svävat på målet, urskuldat och sett åt andra hållet. I år efter år efter år.

Publicerad i Opulens den 24 november 2017.

Annonser

Om en bok jag läst

Att göra litteratur av kontrafaktiska spekulationer är svårt. Inte minst kräver det en väl avvägd balansgång mellan det fantastiska och det verkliga. Det är lätt att trassla in sig i detaljerna och köra fast i alltför detaljerade redogörelser för exakt var och hur, på grund av vem eller vad som historiens skiljelinjer kom att dras annorlunda. Resultatet blir ett slags fingerade avhandlingar: intressanta som tankeexperiment kanske, men samtidigt plågade av redovisningsplikt och på det hela taget rätt trist läsning.

Så är inte fallet med Peter Fröberg Idlings nya kontrafaktiska roman, Julia och Paul: En försommarberättelse. Här är balansgången mästerligt utförd. Romanen skildrar några försommarveckor i ett Sverige där hungerkravallerna på Seskarö 1917 utvecklades till en fullskalig revolution. I romanens nu, flera årtionden senare, har revolutionens upprivande strömvirvlar stelnat till totalitär vardag.

Berättelsen kretsar kring makarna Julia och Paul. Hon är arkitekt och delar tiden mellan barnen och arbetet. Han är styrman i flottan och ligger till sjöss. Under bokens gång ska diktaturens grepp sluta sig kring dem. Till saken hör att varken Julia eller Paul är några dissidenter. I både tanke och handling är de del av systemet, lojala och övertygade om dess rättfärdighet. Ändå vänder det sig emot dem.

Fröberg Idlings skildring av hur detta sker är både subtil och drabbande. Boken genomsyras av den klaustrofobiska känslan av att vara fast i en fälla som långsamt sluter sig. I en scen låter Julia fingrarna löpa över en begagnad tröja i ett marknadsstånd och minns plötsligt hur pojken i en av de familjer som försvunnit utan ett spår burit just en sådan. I en annan noterar hon hur lägenheterna i huset mitt emot plötsligt en kväll förblir nedsläckta. Minsta interaktion med grannar och kollegor filtreras genom det systemets öga hon internaliserat. Alla iakttar och för bok i det tysta.

Det intressanta är situationens dubbelhet. Julia övervakas av andra, det står klart, men hon är samtidigt också själv en del av kontrollapparaten. När upplösningen visat sig lämnas man med den kvardröjande känslan att det under andra omständigheter lika gärna hade kunnat vara hon som rapporterade en grannes misstänka förehavanden. Här fångar Fröberg Idling en central del av alla totalitära samhällen: utan den internaliserade och decentraliserade kontrollen blir det inte mycket av övervakningsmaskineriet. Väl skildrad är också terrorns slumpmässighet. När Paul vakar genom nätterna på fartyget, berövad sömnen av oron för att underlåtenheten att notera en händelse i skeppets loggbok ska stå honom och hustrun dyrt, är den händelsekedja som ytterst får dem på fall redan igångsatt. Inte ens den vaksamme kan vara säker. Ingen förmår någonsin överblicka helheten.

Julia och Paul är en roman som utan minsta spår av övertydlighet och utan alla pekpinnar gestaltar det totalitäras mänskliga konsekvenser. Den är sinnrikt sammansatt utan att fördenskull framstå som konstruerad, ett avancerat bygge där alla spår av konstruktionen nogsamt dolts för läsaren. Peter Fröberg Idling lyckas, inte minst tack vare sin stilistiska förmåga, göra den gamla insikten om förtryckets människoberoende levande i läsaren. Samhällen av den typ som boken utspelar sig i varken uppstår eller fortlever av en slump. Det krävs alltid människor för att få det att ske. Samtidigt äter dessa samhällen sina invånare inifrån. De förvandlar dem till inåtvända, neurotiska skal av misstro och oro, miniatyrer av den makt som kontrollerar dem. Allt hänger på att det vi vanligen ser som det mänskligas vackraste delar – nyfikenheten, fantasin, öppenheten – fås att förtvina. Romanens på samma gång trösterika och sorgliga budskap är att det aldrig fullt ut är möjligt. En gnista av detta mänskliga är vad som beseglar de både protagonisternas öden. Julia låter sig svepas med i en ny bekantskaps virvlar och släpper, bara aldrig så lite, på den inlärda vaksamheten. Hon sänker garden ett ögonblick, och så är de förlorade. ­­­­

 

Återfunnet

När jag rotade runt i de innersta vrårna av min Dropbox under morgonen hittade jag den här gamla recensionen, skriven för Ordkonst hösten 2014 (exakt vilket nummer minns jag inte). 

Det absurda, skrev en gång Albert Camus, uppstår i mötet mellan människans lockande rop och världens oförnuftiga tystnad. Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka utspelar sig mitt i det mötet. Huvudfrågan är vilka vi blir i spänningsfältet mellan jag och vi, mellan det egna och de andra, och hur gränserna mellan dessa storheter egentligen ska förstås. Det är en knivsegg hon tecknar, en balansgång mellan ensamhet och gemenskap, mellan viljan att vara och förbli sin egen, och viljan att också bli någon i relation till någon annan.

Fohlins jagberättare är en ung, ständigt skrivande kvinna i en stor, brusande stad. Livet pulserar omkring henne. Staden är full av människor som lever som människor gör: festar, sörjer och drömmer, förenas i samförstånd och vänder varandra ryggen. Mest jagar de den stora kärlekens förlösande nollpunkt och cirklar kring frågan vad livet egentligen ska vara till. Själv är hon en betraktare som medvetet ställer sig vid sidan av allt detta. Hon äger en blick som tycks skära genom alla romantiska fiktioner och berömmer sig om att vara en av de få som är oförfalskat levande, som förmår se livet så som det är utan att rygga.

Det är emellertid tydligt att den här positionen kostar, att priset för att stå bredvid är högt. Romangestalten talar om hur hon måste vårda sin ensamhet, hålla sig vaksam och upprätthålla distansen, men samtidigt om hur hon längtar bort från ensamheten. Romanens övergripande tema är ambivalensen, flykten från gemenskapen och till den, och dess verkligt stora styrka ligger i hur den på det här viset skildrar människan som skärningspunkt. Konflikten står inte bara mellan jaget och viet. I lika hög grad handlar det om en inre spänning mellan å ena sidan de jag vi minns och de erfarenheter som vi bär med oss, å den andra det jag vi skulle vilja bli om vi bara förmådde slå oss fria från förflutenhetens grepp.

I detta blir texten, här i form av dagboken, en motståndshandling och en frigörelse. Samtidigt är den också en fångenskap. Att skriva är att medvetandegöra, tycks Fohlin mena, men att medvetandegöra är samtidigt också att låsa sig inne: i det förflutnas sorger, i rädslorna, i oron. Orden är trots allt ändå ett sätt att frammana en känsla av den kontroll som egentligen fattas oss. Med deras hjälp försöker hon ta makten inte bara över sin historia utan också över nuet och morgondagen, i sista hand över det egna jaget. Som det heter på ett ställe i romanen: ”Mina hemligheter stannar i mina dagböcker, hemligheterna om att jag ibland saknar kontroll över mitt humör, att jag blir obehaglig då jag tappar den kontrollen. […] Bruset. Blodet. Hjärnan. Jag kan förstå, jag äger den kapaciteten.”

Som synes är detta en komplex bok. Trådarna är många: kärleken och hur vi bär våra sorger med oss mellan relationerna, hur vi brottas med ångesten i mörkret på vardagsrumsgolvet, hur tiden rör vid oss, vad det innebär att bända och slita i trånga könsroller och försöka bli någon bortom könstillhörigheten. Att Fohlin trots denna komplexitet aldrig framstår som reducerande imponerar. Hon tycks helt oberörd av den impuls att förenkla och strömlinjeforma som annars så ofta hemsöker försök att gripa om den här sortens existentiella grundfrågor.

När jag läst ungefär halvvägs infinner sig en stigande känsla av utmattning. Mellan mig och texten finns plötsligt ett avstånd och jag värjer mig, söker efter utvägar och lägger oftare än innan ifrån mig boken. Det tar ett tag, men till sist inser jag att det har med igenkänning att göra. I mötet med romanens jag ser jag skymtar av mitt eget. Enklast uttryckt är att läsa Jag duger inte åt lycka som att vara fast i sitt eget huvud, i den där malande monologen som spelas upp därinne medan allt annat fortgår runt omkring. Det är också att fråntas alternativen. Här saknas de utvägar som vardagen vanligtvis erbjuder i form av andra röster som bryter in och som kan distrahera eller överrösta. På grund av dessa distraktioner är det få av oss som någonsin odlar förmågan att verkligen härda ut i monologens mitt. Kanske är vi inte heller menade att göra det, men hos Fohlin har vi inget annat val.

Denna klaustrofobiska tillvaro skrivs fram med en slående förmåga att finna formuleringar och teckna scener. Formen förstärker detta ytterligare. Perspektivet är hela tiden den berättande kvinnans, ordet jag med stor sannolikhet romanens allra mest återkommande. Romangestaltens liv kommer likt våra egna till oss i erfarelseskärvornas fragmentström. Formen förstärker alltså, men den lägger sig också, efter dryga hundratalet sidor, i vägen för läsningen. Kanske hade romanen mått bra av att de nästan tvåhundra sidorna minskat till hälften. Det är dock en mindre invändning. Som helhet tagen är detta en imponerande debut, full av skarpt formulerade bilder av det mänskliga tillstånd vi alla har att ta ställning till, igen och igen och igen. Precis som Fohlins romanfigur lever vi våra liv i upprepningen.