Återfunnet

av Gustaf

När jag rotade runt i de innersta vrårna av min Dropbox under morgonen hittade jag den här gamla recensionen, skriven för Ordkonst hösten 2014 (exakt vilket nummer minns jag inte). 

Det absurda, skrev en gång Albert Camus, uppstår i mötet mellan människans lockande rop och världens oförnuftiga tystnad. Märta Fohlins debutroman Jag duger inte åt lycka utspelar sig mitt i det mötet. Huvudfrågan är vilka vi blir i spänningsfältet mellan jag och vi, mellan det egna och de andra, och hur gränserna mellan dessa storheter egentligen ska förstås. Det är en knivsegg hon tecknar, en balansgång mellan ensamhet och gemenskap, mellan viljan att vara och förbli sin egen, och viljan att också bli någon i relation till någon annan.

Fohlins jagberättare är en ung, ständigt skrivande kvinna i en stor, brusande stad. Livet pulserar omkring henne. Staden är full av människor som lever som människor gör: festar, sörjer och drömmer, förenas i samförstånd och vänder varandra ryggen. Mest jagar de den stora kärlekens förlösande nollpunkt och cirklar kring frågan vad livet egentligen ska vara till. Själv är hon en betraktare som medvetet ställer sig vid sidan av allt detta. Hon äger en blick som tycks skära genom alla romantiska fiktioner och berömmer sig om att vara en av de få som är oförfalskat levande, som förmår se livet så som det är utan att rygga.

Det är emellertid tydligt att den här positionen kostar, att priset för att stå bredvid är högt. Romangestalten talar om hur hon måste vårda sin ensamhet, hålla sig vaksam och upprätthålla distansen, men samtidigt om hur hon längtar bort från ensamheten. Romanens övergripande tema är ambivalensen, flykten från gemenskapen och till den, och dess verkligt stora styrka ligger i hur den på det här viset skildrar människan som skärningspunkt. Konflikten står inte bara mellan jaget och viet. I lika hög grad handlar det om en inre spänning mellan å ena sidan de jag vi minns och de erfarenheter som vi bär med oss, å den andra det jag vi skulle vilja bli om vi bara förmådde slå oss fria från förflutenhetens grepp.

I detta blir texten, här i form av dagboken, en motståndshandling och en frigörelse. Samtidigt är den också en fångenskap. Att skriva är att medvetandegöra, tycks Fohlin mena, men att medvetandegöra är samtidigt också att låsa sig inne: i det förflutnas sorger, i rädslorna, i oron. Orden är trots allt ändå ett sätt att frammana en känsla av den kontroll som egentligen fattas oss. Med deras hjälp försöker hon ta makten inte bara över sin historia utan också över nuet och morgondagen, i sista hand över det egna jaget. Som det heter på ett ställe i romanen: ”Mina hemligheter stannar i mina dagböcker, hemligheterna om att jag ibland saknar kontroll över mitt humör, att jag blir obehaglig då jag tappar den kontrollen. […] Bruset. Blodet. Hjärnan. Jag kan förstå, jag äger den kapaciteten.”

Som synes är detta en komplex bok. Trådarna är många: kärleken och hur vi bär våra sorger med oss mellan relationerna, hur vi brottas med ångesten i mörkret på vardagsrumsgolvet, hur tiden rör vid oss, vad det innebär att bända och slita i trånga könsroller och försöka bli någon bortom könstillhörigheten. Att Fohlin trots denna komplexitet aldrig framstår som reducerande imponerar. Hon tycks helt oberörd av den impuls att förenkla och strömlinjeforma som annars så ofta hemsöker försök att gripa om den här sortens existentiella grundfrågor.

När jag läst ungefär halvvägs infinner sig en stigande känsla av utmattning. Mellan mig och texten finns plötsligt ett avstånd och jag värjer mig, söker efter utvägar och lägger oftare än innan ifrån mig boken. Det tar ett tag, men till sist inser jag att det har med igenkänning att göra. I mötet med romanens jag ser jag skymtar av mitt eget. Enklast uttryckt är att läsa Jag duger inte åt lycka som att vara fast i sitt eget huvud, i den där malande monologen som spelas upp därinne medan allt annat fortgår runt omkring. Det är också att fråntas alternativen. Här saknas de utvägar som vardagen vanligtvis erbjuder i form av andra röster som bryter in och som kan distrahera eller överrösta. På grund av dessa distraktioner är det få av oss som någonsin odlar förmågan att verkligen härda ut i monologens mitt. Kanske är vi inte heller menade att göra det, men hos Fohlin har vi inget annat val.

Denna klaustrofobiska tillvaro skrivs fram med en slående förmåga att finna formuleringar och teckna scener. Formen förstärker detta ytterligare. Perspektivet är hela tiden den berättande kvinnans, ordet jag med stor sannolikhet romanens allra mest återkommande. Romangestaltens liv kommer likt våra egna till oss i erfarelseskärvornas fragmentström. Formen förstärker alltså, men den lägger sig också, efter dryga hundratalet sidor, i vägen för läsningen. Kanske hade romanen mått bra av att de nästan tvåhundra sidorna minskat till hälften. Det är dock en mindre invändning. Som helhet tagen är detta en imponerande debut, full av skarpt formulerade bilder av det mänskliga tillstånd vi alla har att ta ställning till, igen och igen och igen. Precis som Fohlins romanfigur lever vi våra liv i upprepningen.

Annonser