Om en bok jag läst

av Gustaf

Att göra litteratur av kontrafaktiska spekulationer är svårt. Inte minst kräver det en väl avvägd balansgång mellan det fantastiska och det verkliga. Det är lätt att trassla in sig i detaljerna och köra fast i alltför detaljerade redogörelser för exakt var och hur, på grund av vem eller vad som historiens skiljelinjer kom att dras annorlunda. Resultatet blir ett slags fingerade avhandlingar: intressanta som tankeexperiment kanske, men samtidigt plågade av redovisningsplikt och på det hela taget rätt trist läsning.

Så är inte fallet med Peter Fröberg Idlings nya kontrafaktiska roman, Julia och Paul: En försommarberättelse. Här är balansgången mästerligt utförd. Romanen skildrar några försommarveckor i ett Sverige där hungerkravallerna på Seskarö 1917 utvecklades till en fullskalig revolution. I romanens nu, flera årtionden senare, har revolutionens upprivande strömvirvlar stelnat till totalitär vardag.

Berättelsen kretsar kring makarna Julia och Paul. Hon är arkitekt och delar tiden mellan barnen och arbetet. Han är styrman i flottan och ligger till sjöss. Under bokens gång ska diktaturens grepp sluta sig kring dem. Till saken hör att varken Julia eller Paul är några dissidenter. I både tanke och handling är de del av systemet, lojala och övertygade om dess rättfärdighet. Ändå vänder det sig emot dem.

Fröberg Idlings skildring av hur detta sker är både subtil och drabbande. Boken genomsyras av den klaustrofobiska känslan av att vara fast i en fälla som långsamt sluter sig. I en scen låter Julia fingrarna löpa över en begagnad tröja i ett marknadsstånd och minns plötsligt hur pojken i en av de familjer som försvunnit utan ett spår burit just en sådan. I en annan noterar hon hur lägenheterna i huset mitt emot plötsligt en kväll förblir nedsläckta. Minsta interaktion med grannar och kollegor filtreras genom det systemets öga hon internaliserat. Alla iakttar och för bok i det tysta.

Det intressanta är situationens dubbelhet. Julia övervakas av andra, det står klart, men hon är samtidigt också själv en del av kontrollapparaten. När upplösningen visat sig lämnas man med den kvardröjande känslan att det under andra omständigheter lika gärna hade kunnat vara hon som rapporterade en grannes misstänka förehavanden. Här fångar Fröberg Idling en central del av alla totalitära samhällen: utan den internaliserade och decentraliserade kontrollen blir det inte mycket av övervakningsmaskineriet. Väl skildrad är också terrorns slumpmässighet. När Paul vakar genom nätterna på fartyget, berövad sömnen av oron för att underlåtenheten att notera en händelse i skeppets loggbok ska stå honom och hustrun dyrt, är den händelsekedja som ytterst får dem på fall redan igångsatt. Inte ens den vaksamme kan vara säker. Ingen förmår någonsin överblicka helheten.

Julia och Paul är en roman som utan minsta spår av övertydlighet och utan alla pekpinnar gestaltar det totalitäras mänskliga konsekvenser. Den är sinnrikt sammansatt utan att fördenskull framstå som konstruerad, ett avancerat bygge där alla spår av konstruktionen nogsamt dolts för läsaren. Peter Fröberg Idling lyckas, inte minst tack vare sin stilistiska förmåga, göra den gamla insikten om förtryckets människoberoende levande i läsaren. Samhällen av den typ som boken utspelar sig i varken uppstår eller fortlever av en slump. Det krävs alltid människor för att få det att ske. Samtidigt äter dessa samhällen sina invånare inifrån. De förvandlar dem till inåtvända, neurotiska skal av misstro och oro, miniatyrer av den makt som kontrollerar dem. Allt hänger på att det vi vanligen ser som det mänskligas vackraste delar – nyfikenheten, fantasin, öppenheten – fås att förtvina. Romanens på samma gång trösterika och sorgliga budskap är att det aldrig fullt ut är möjligt. En gnista av detta mänskliga är vad som beseglar de både protagonisternas öden. Julia låter sig svepas med i en ny bekantskaps virvlar och släpper, bara aldrig så lite, på den inlärda vaksamheten. Hon sänker garden ett ögonblick, och så är de förlorade. ­­­­

 

Annonser