6.

av Gustaf

Med tiden blir allt främmande, med tiden måste allt förklaras. Det gäller också människorna – du, jag, alla andra. Efter en viss punkt kommer man att tvingas gräva allt djupare, lägga ned allt mer arbete för att få oss att bli något annat pappfigurer. Tids nog kommer det att krävas litteraturlistor och notapparater, forskningslägen och seminarier. Vi vet att det är så, men lever trots allt, hoppas att någon ska söka efter oss då vi förlorats. Att någon en dag ska göra plats på seminariebordet, svepa undan papperna och med klar röst säga: se här, denna människa var; minns ni inte?

Annonser