Mellan varat och görat

Månad: januari, 2018

Klimatskulden och erkännandet

Jens Liljestrands text på Expressens kultursida i helgen om sorgen över att med sitt resande bidra till världens död är på många sätt självutlämnande och modig, ett öppet erkännande av skuld: det är också mitt fel. Samtidigt präglas den av en märklig ovilja gå längre än så. Man får bita sig i tungan för att inte ropa mot skärmen: Herregud, sluta åk på långresor då! Ingen tvingar dig! Klimathotet må göra det smärtsamt uppenbart hur ofta vi sitter fast i strukturer och system som vi som individer svårligen kan påverka. Men just vad gäller detta, nöjesresandet, kan vi ändå göra något.

”Jag vet inte längre vad jag ska göra med ilskan, sorgen och skammen över en förstörd värld”, skriver Liljestrand, och det är inte utan att man undrar över hur djupt dessa känslor går om de inte resulterar i mer än att allt fortsätter som förut, låt vara uppblandat med skuldkänslor. Jag ska inte hoppa på Liljestrand, och jag ska avgjort inte utmåla mig själv som något klimathelgon, men är det inte fascinerande? Inte ens då galgen blivit fullt synlig sker omvändelsen. Man kan undra vad talet om den egna livsföringens brister i så fall egentligen fyller för funktion.

I socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling, om hur gymnasietjejer navigerade klassens, könets och sexualitetens överlappande minfält under tidigt 2000-tal, finns en intressant iakttagelse av hur talet om den egna kroppen som misslyckad – för fet, för otränad, etc. – spelade en nyckelroll för iscensättandet av den rätta sortens kvinnlighet. Erkännandet av kroppens ofullkomlighet blev det lösen som gav tillträde till positionen som ung kvinna, menar Ambjörnsson, även för dem som egentligen var tillfreds med sina kroppar: ”Jag är missnöjd med min kropp – alltså är jag tjej.”

Jag undrar om vi inte i Liljestrands text, men inte bara där, ser ett slags klimatkrisens motsvarighet till en sådan positionering: jag är missnöjd med min destruktiva, men bekväma livsstil – alltså är jag… ja, vadå? Medveten? Handlingsberedd? En människa redo för antropocen?

Allt tyder på att vi för att rädda våra samhällen undan klimathotet också måste förändra oss själva. Livet i antropocen kräver ett nytt slags självreflexivitet, eller åtminstone att ett nytt innehåll hälls i de gamla formerna. Meditationer som Liljestrands, över melankolin inför den värld som dör för våra ögon, är som bäst ett halvbakat substitut för det som i själva verket fordras av oss, behovet av en grundläggande förändring förvandlat till litterär pose. En text för en annan tid, kan man tänka. Nu är det alltför sent på jorden.

Publicerad i Opulens den 15 januari 2018.

Annonser

Bye bye, Sverige

Under julledigheten ser jag Lotta Lundgrens och Erik Haags nya SVT-serie, Bye bye, Sverige, om den svenska emigrationen till Nordamerika från mitten av 1800-talet. Redan under det första avsnittet övermannas jag av känslan att vara fast i en upprepning. Till formen är programmet snarlikt Historieätarna. Inslag med Lundgren och Haag i tidstypiska kläder och miljöer varvas med fördjupande segment där experter redogör för sammanhanget. Detta är ett infotainmentformat som vid det här laget är mer än lovligt slitet, och när serien tuggar vidare blir det allt svårare att förstå varför det dammats av ännu en gång.

Tillsammans med komikerna Kakan Hermansson och Olof Wretling gestaltar Haag och Lundgren två emigrantfamiljer. Dels på vägen till och i det nya landet under emigrationsåren, dels då dessa familjers ättlingar möts i Sverige under sent 1950-tal. Idén är god: låt tittarna se emigrationens livsöden ta kropp i ett par karaktärer. Tyvärr sker utförandet i form av humor på buskisnivå, med roliga dialekter, lustiga mössor och svärmorsskämt. Det är ärligt talat inte särskilt kul, och det gör heller inte mycket för att blåsa liv i det förflutna.

När experterna – historiker, etnologer, litteraturvetare, författare – dyker upp framstår de mest som alibin för ett sketchprogram med historiskt tema. Det är förstås inte dessa medverkandes fel. Här finns ett embryo till en gedigen skildring av emigranternas tid och levnadsöden, men tyvärr görs inget med all den samlade kompetensen. Putslustigheterna regerar. Förflutenheten blir aldrig mer än ett rekvisitaförråd.

Resultatet blir att Bye bye, Sverige framstår som en synnerligen ängslig produktion. Fort, kör en kul dialekt! På med en lustig hatt! Annars kanske tittarna tröttnar. Ingen verkar ha haft någon tilltro till publiken, inte heller till materialets egen kraft att fängsla. Inte minst det sistnämnda är märkligt, ämnet är ju i grunden fascinerande: människor som under svåra förhållanden valde att ta steget ut i det okända, som bröt upp från allt i ett försök att skapa sig ett bättre liv; ett mer engagerande stoff är svårt att föreställa sig. Denna brist på förtroende gör också att poängen med programmet faller. Om syftet nu är att berätta historien om emigrationen på ett folkbildande vis, att väcka intresse för det förflutna och skapa en spegelyta att reflektera samtidens migration i, nog måste väl detta förflutna då stå i centrum? Vad blir annars kvar?

Några enstaka gånger sätts publiken ändå i direktkontakt med förflutenheten. Arkivintervjuerna med dem som i verkligheten gjorde den långa resan över Atlanten skär genom tomgången. Se där, ett material att bygga en TV-serie om emigrationen på! Dessa intervjuade borde utan svårighet gå att följa i arkiven. Så också deras släktingar, i både Sverige och USA. Det förefaller alltså vara möjligt att ur intervjuerna utvinna den sortens personliga, generationsöverskridande emigrationshistorier som Bye bye, Sverige velat gestalta. Synd att man istället valde att prioritera andra ting. Det gör ytterst att serien mest av allt framstår som ett förlorat tillfälle.

Jaget och det radikala

Svik jaget, uppmanade Valerie Kyeyune Backström i en text om self care-feminism på Expressens kultursida nyligen: vägra egenvärdet! Jo, jag inser förstås att jag inte är målgruppen. Kanske är det också förmätet av mig att kritisera ett resonemang som ytterst bottnar i erfarenheter av att könas som inte är mina egna. (Det är dock en skillnad vad gäller form snarare än art: skönhetsidealens brännstift märker alla.) Men ändå: något skaver när det som i grunden är samma slags påbud som de som kännetecknar skönhetsindustrins eller gymkedjornas reklambudskap – Förändra dig! Gör rätt! – presenteras som ett emancipatoriskt alternativ till dem.

För vad är skillnaden mellan att bli tillsagd att köpa en ansiktsmask och att bli tillsagd att inte göra det? De framstår som två sidor av samma märkliga upptagenhet vid att tala om för den enskilda hur hon egentligen borde navigera det minfält som är relationen mellan jaget och kroppsligheten. Vad är det som är så hotfullt med idén att det istället är människors förmåga att fatta egna beslut som är nyckeln till frigörelse?

Problemet med self care-begreppet är kanske dess vaghet, skriver Kyeyune Backström. Jag tror att det är precis tvärtom. Det är just i denna oändliga töjbarhet som en frigörelse av ett långt mer robust slag står att finna. Möjligheterna är ju obegränsade! Det verkligt radikala vore kanske att vägra universallösningarna och sluta tro att frihet bara är möjlig när individen har lämnat plats för kollektivet. Att lära sig att muta in ett eget område, att freda något från omgivningens försök att uppfostra och kontrollera, det är en progressivitet av ett kraftfullare märke: inte att underordna sig kollektiven, utan att skaffa sig kontroll över gränserna mellan jaget och viet.

Publicerad på Expressens kultursida den 3 januari 2017.