Jaget och det radikala

av Gustaf

Svik jaget, uppmanade Valerie Kyeyune Backström i en text om self care-feminism på Expressens kultursida nyligen: vägra egenvärdet! Jo, jag inser förstås att jag inte är målgruppen. Kanske är det också förmätet av mig att kritisera ett resonemang som ytterst bottnar i erfarenheter av att könas som inte är mina egna. (Det är dock en skillnad vad gäller form snarare än art: skönhetsidealens brännstift märker alla.) Men ändå: något skaver när det som i grunden är samma slags påbud som de som kännetecknar skönhetsindustrins eller gymkedjornas reklambudskap – Förändra dig! Gör rätt! – presenteras som ett emancipatoriskt alternativ till dem.

För vad är skillnaden mellan att bli tillsagd att köpa en ansiktsmask och att bli tillsagd att inte göra det? De framstår som två sidor av samma märkliga upptagenhet vid att tala om för den enskilda hur hon egentligen borde navigera det minfält som är relationen mellan jaget och kroppsligheten. Vad är det som är så hotfullt med idén att det istället är människors förmåga att fatta egna beslut som är nyckeln till frigörelse?

Problemet med self care-begreppet är kanske dess vaghet, skriver Kyeyune Backström. Jag tror att det är precis tvärtom. Det är just i denna oändliga töjbarhet som en frigörelse av ett långt mer robust slag står att finna. Möjligheterna är ju obegränsade! Det verkligt radikala vore kanske att vägra universallösningarna och sluta tro att frihet bara är möjlig när individen har lämnat plats för kollektivet. Att lära sig att muta in ett eget område, att freda något från omgivningens försök att uppfostra och kontrollera, det är en progressivitet av ett kraftfullare märke: inte att underordna sig kollektiven, utan att skaffa sig kontroll över gränserna mellan jaget och viet.

Publicerad på Expressens kultursida den 3 januari 2017.

Annonser