Stidsen, Akademien och totalitarismen

av Gustaf

I en text i Expressen i går om avgångskraven mot Horace Engdahl, varnar den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen för att sådana krav vetter mot det totalitära. Om det någonsin har varit läge att dra i nödbromsen i Akademidebatten så är det nu.

För det första: att kalla idén att Engdahl borde lämna Svenska Akademien för en totalitarismens förlöpare är både okunnigt och omoraliskt. Uppfattningen att han bör göra så kan vara mycket: oinformerad, välgrundad, en positionering, ett uttryck för lojalitet, för fiendskap, för hämndlystnad – allt beroende på vem som yttrar den. Totalitär är den däremot inte. Det ordet är alltför viktigt, alltför fyllt av mänsklighet som går under, för att det ska gå att bruka det med sådan sorglös lättvindighet. Stidsen borde veta bättre.

Problemet är inte bara smaklösheten. Det är också, för det andra, den totala frånvaron av proportioner. Engdahls vara eller inte vara som akademiledamot kopplas samman demokratins fortbestånd i Sverige, som vore hans bak på stol nummer 17 ett bålverk mot barbariet. Man förstår på ett sätt vad Stidsen är ute efter: i tider när alla springer åt samma håll finns ett självklart värde i att stå emot likriktningen och avstå från det berusande flockadrenalinet. Det fungerar emellertid bara om man inte omedelbart, yr av en annan tillhörighet, rusar åt det motsatta hållet. Det gör dock Stidsen, och därför uteblir poängen.

Texten är fördenskull inte utan poänger. Den tjänar framför allt som en tydlig illustration av hur offentligheten, liksom Akademien, nått vägs ände i den här frågan. Allt har sagts. Positionerna är utmejslade och befästa. Nu är det upp till de inblandade att ta itu med jobbet. Vi andra, som saknar tillräcklig insyn för att på allvar kunna bilda oss en kvalificerad uppfattning, gör bäst i att fortsätta med vårt. Kanske löser ledamöterna saken, kanske inte. Vi får vänta och se.

Vore det sorgligt om Akademien i dess nuvarande form gick under? Visst. Vore det en oöverstiglig förlust? Förmodligen inte. Litteraturen klarar sig ändå, och det gör också språket. Det har de alltid gjort. Också då de prövats av den verkliga totalitarismen, den som byggt fångläger och grävt skjutgropar snarare än debatterat akademiledamöter.

Publicerad i Opulens den 29 maj 2018.

Annonser