Att faktagranska lögnen

av Gustaf

På faktagranskningssiten faktiskt.se ger SVT betyget ”faktiskt – helt fel” till nazisten Vera Oredssons påstående att Förintelsen är en lögn. Det låter som ett dåligt skämt, men det är det inte. Det är faktiskt helt sant. Från granskningen av Oredson kan läsaren klicka sig vidare till ytterligare en text. I den granskas NMR-ledaren Pär Öbergs absurda påstående att det är ett påhitt att Zyklon B skulle ha använts för att i industriell skala mörda judar och andra i nazisternas dödsläger.

Att läsa dessa texter är att se Förintelsen förvandlas från en ännu levande tragedi till ett debattämne bland andra. På faktiskt.se delar granskningarna av Öberg och Oredsson utrymme med granskningar av riksdagspartiernas utspel i olika sakfrågor. Här faktakollas det politiska samtalets vardag: klimatsatsningar och skattereformer, inlägg i debatter om skolfrågor, välfärden och rättspolitik. 

Problemet med att i detta sammanhang också granska NMR är det uppenbara: det adlar Öbergs och Oredssons lögner till utsagor som befinner sig någonstans på den glidande skala mellan sant och falskt där alla politiska påståenden befinner sig. De framstår som inspel i en fråga där man på goda grunder kan tycka och tolka olika, och där den politiska diskussionen därför blir meningsfull. Det stämmer förstås inte. Förintelsens vara eller inte vara är inte en sådan fråga. Den är odiskutabel, en ofrånkomlig historisk realitet, och dessutom överhuvudtaget inte en del av det politiska samtalets frågekomplex.

Att tycka det är inte detsamma som att mena att vi inte behöver bemöta Förintelseförnekare. Det är vi förstås skyldiga att göra. Men vi måste också vara vaksamma på hur vi gör det. SVT:s metod, att faktagranska lögnerna som vore de vilka politiska utspel som helst, är att bereda frågan om huruvida Förintelsen alls ägt rum plats i det offentliga samtalets centrum. Det ger själva ifrågasättandet legitimitet och antyder att här ändå finns något att diskutera.

Legitimitet skänks också till granskningens huvudpersoner. Istället för att beskrivas som de tokstollar de är, hemmahörande långt bortom den anständiga offentlighetens gränser, lyfts Öberg och hans gelikar in i dess mitt och ges möjligheten att framträda som politiker bland andra politiker. Om något är normalisering så är det detta. Måhända är det en aningslös sådan, ytterst sprungen ur en vilja att göra gott, men det är likväl en normalisering. Det borde vi passa oss för. Följdverkningarna är fasaväckande.

Annonser