Svenska akademien och nobelpriset

av Gustaf

Minns ni Jesper Huors radiodokumentär om Jean-Claude Arnault från förra året? I den finns en sekvens där en känd professor i kretsen kring Forum intervjuas. Forum var en plats där det låga och ruffiga mötte det högkvalitativa, säger han. En märklig källarlokal (ja, han säger faktiskt så, märklig, om en lokal som mest liknar ett sådant där till cykelförråd förvandlat skyddsrum som finns i varje svenskt lägenhetshus byggt under 1900-talets mitt) med ett golv som var som ett jordgolv, eller okej, det var kanske av betong, men det var åtminstone sprucket och slitet, och i taket gick avloppsrören från våningarna ovanför och man hörde hur det skvalade när någon spolade däruppe.

Han låter lyrisk när han beskriver det. Man tänker: hade karln aldrig tidigare varit i en källare? Aldrig gått ner i tvättstugan med en bok under armen och läst och väntat på torktumlaren? Det här handlar förstås inte om denne professor; han är överhuvudtaget en bisak. Men när jag hör att Akademien under året ska dela ut inte mindre än två nobelpris påminns jag om den där svärmiska tonen och om den disposition som kan anas bakom den. Professorn var ju långt ifrån den ende som föll för skenet där i källaren.

Det är liksom så ytligt alltihop, den simplaste sortens kontrastverkan: konst som kallas hög och betong som kallas låg, och så alla dessa intellektuella, som allihop menar sig vara människor av en mer skarpsynt sort, som låter sig hypnotiseras. Det är besynnerligt, och det stärker mig i en förvissning jag haft länge: man ska passa sig för människor som har det där behovet, som dras till utanpåverken. För dem kommer skenet förr eller senare bli viktigare än allt annat.

Kanske hade det varit bättre om Akademien befriats från Nobelpriset ännu en tid. Det är ju näppeligen detta pris som är dess poäng. Det är tvärtom en förgylld bagatell, ett undantag i en verksamhet som i huvudsak handlar om andra, långt mer vardagliga och därför viktigare ting: stipendier, språkvård och mindre högprofilerade priser, förstås till författare, men också till svensklärare och bibliotekarier. Efter en kris som tycks ha haft sin upprinnelse i att människor med fel slags läggning — de äregiriga och makthungriga, sådana som lockas av flärden — tagit alltför stor plats, borde då inte det naturliga vara att upprätta ett avstånd till just denna flärd?

Att så här snabbt vilja återgå till det tidigvarande luktar väl mycket önskan om enkel business as usual.

Publicerad i Opulens den 3 mars 2019. 

Annonser