Mellan varat och görat

23.

Ordet andhämtning: hur det låter som att man går ut och samlar ihop ett fång luft, och sedan bär det försiktigt över gårdsplanen medan löven faller. 

Annonser

Logg

Juni som övergår i juli. Det finns något att säga om ledigheten och dess särskilda villkor. Om hur man spanar efter regn, väger och väntar, på samma gång glad över vilan och rastlös att befinna sig någon annanstans. På detta sommarens vanliga förtätning av minnen och drömmar. (Det finns blommande dikesrenar för oss än, det vill man föreställa sig; alltid dikesrenar och landsvägar och sommarnätter på tomgång. Allt är en fråga om tid som måste passera.)

Veckan senare: åter till arbetet. Försöker återfinna fotfästet och styrseln – vad var det nu jag sysslade med? – och det går väl, låt vara långsamt och med viss möda. Detta är också ett återvändande till källmaterialet, vilket innebär ett återvändande även till KB. Jag flannerar som förr med en kopp kaffe efter lunch, sticker in näsan på Rönnells och försöker att inte komma därifrån med alltför många böcker. Sist jag spenderade en mer sammanhängande tid här var när jag nyss flyttat till Stockholm. Nu framstår den tiden mest som ett hugskott, ärligt menat och djupt känt, visst, men ytterst ett stickspår när den oundvikliga uppsummeringen sker och dessa månader läggs till alla de andra tider som utgjort mitt liv.

Och nu då? Tja, för att parafrasera A, min norske kollega som precis flyttat hit från Paris, som svarar så på min fråga hur det känns att han anlöpt staden: när jag går från tunnelbanan till biblioteket känner jag något som jag tror vara lycka; när jag slappnar av och håller mig i det just nu varande strömmar en lågintensivt strålande värme genom kroppen.

Söndag

Söndagseftermiddagens stillhet övergår sömlöst i kväll. Sval luft studsar mot ännu solvarm hud. Ljuset är tätt och gyllene och jag köper glass på Pressbyrån vid Centralen och går sedan sakta hem genom Fålhagen. Vid Vaksala torg glöder konserthuset. En dag kommer jag att återvända hit och finna allt förändrat. Det jag kan se och vidröra kommer då att ha allt mindre att göra med det jag minns, som när något späs ut och förtunnas för att till sist försvinna. Återstoden är en förnimmelse av en plats sedan länge förlorad för världen. Ytterst kommer jag att vara ensam om den. Den dagen ska komma, det är oundvikligt, och jag kan ärligt säga att nästan inget med den tanken skrämmer mig.

Logg

Det är den 19 maj och högsommarvärme: 26 grader, dock molnigt. Årets första verkligt varma dag. Jag skriver ännu en gång om den del av avhandlingens inledningskapitel som behandlar analysverktygen och metodologin. Strävar efter konkretion, utan att fördenskull förlora höjd i teoretiseringarna; det är svårt, men av någon anledning inte ångestladdat, snarare påfallande lustfyllt. Känner mig lugn på ett sätt jag knappt erfarit tidigare under arbetet, och misstror omedelbart den känslan. I bakgrunden snurrar Roman Hurkos rekviem för Tjernobylkatastrofens offer på repeat. Klockan är 15:53. Det är fredag.

Bellerby

Trösten är att några på andra sidan Nordsjön, i London precis bredvid Abney Park, just nu klistrar tunna handmålade pappersremsor på en omsorgsfullt gjuten glob. Att någon fortfarande bryr sig om världen på det viset, att det fortfarande är möjligt; det är svindlande. I kvarteret ligger två italienska restauranger, ett konstgalleri och ett apotek, dessutom replokaler, vars användare på internet klagar över ägarens attityd (”extremely rude and unprofessional”) och utrustningens dåliga kvalitet (”most of the amps and speakers never work properly”). På andra sidan gatan en pub: The Stoke Newington Tea House.

På vilket sätt hjälper det mig att veta allt detta? Informationen är lätt att finna. Sökmotorn behöver bara ett par bråkdelar av en sekund, sedan ligger hela scenen och alla detaljerna framför mig, fler än vad jag behöver, fler än vad jag kan återge här, i alla fall med mindre än att jag upprättar en detaljerad lista: platser och fotografier och personliga omdömen; gatuvyn gör det möjligt att klicka sig fram genom en version av staden som ger sken av att vara omedelbar och nutida, men som förstås redan är förfluten.

Detta tycks vara ett världsumgänge motsatt det som exemplifieras av jordglobskonstruktörernas hantverksskicklighet och noggranna mätande. På samma gång både mer precist och mindre. Det  som saknas är omtanken, eller det vi lätt kan igenkänna som omtanke, eller förväxla med den. Kan man skriva så utan att växla in på ett mycket gammalt civilisations- och teknologikritiskt berättelsespår? Kan man göra det utan att mena, eller åtminstone antyda, att livet levdes sannare i en tid då dessa teknologiska möjligheter saknades? Ytterst är frågan om man alls kan leva ett modernt liv i en modern tid utan att med sitt själva levande implicera just det. Egentligen är det kanske inget annat än sorgen över det faktum att världen oundvikligen går förlorad och att vi alltid tvingas se på medan det sker.

Om undergången och dess variationer

I tidskriften Gläntas kommande nummer, med temat klimatångest, har jag det stora nöjet att medverka med en text om krisdiagnoser och de svårigheter som möter oss när vi försöker få insikterna om den hotande katastrofen att bryta igenom det vardagliga. Följande text skrevs parallellt med den som nu publiceras, medan jag fortfarande prövade ett spår som jag senare beslöt mig för att utelämna. Den är trevande och spretig – ett försök – men det är väl å andra sidan vad bloggformen är till för. Numret finns i butik i början av maj, men kan redan nu beställas här. Där finner man också mer information om övriga bidrag och de medverkande.

Vi trodde länge att vi visste hur det skulle sluta: the great apocalyptic spectacle; det kalla krigets nukleära chicken race som kulminerar i den totala undergången. Formen tycktes satt: raketerna som faller, sirenerna och de packade skyddsrummen. Ett skarpt ljussken från en klar himmel som hade fått allt att smälta eller rasa eller brinna och sedan lämnat världen som efter ett häftigt snöfall.

Det är märkligt hur våra föreställningar om undergången alltid tycks bygga på idén att vi inte bara skulle kunna se den ske, utan också erfara dess följder. (Är det därför, frågar man sig, som vi finner sådan lockelse i att återbesöka de punkter i historien som mest bär undergångens prägel?) Ruinlandskapet är emellertid inte för oss. Det har aldrig varit ett mänskligt landskap, precis som undergången aldrig har varit en mänsklig erfarenhet. Det enda som sker är att allt först blir vitt och sedan svart, och världen stelnar till ett ingenting som orden inte förmår beskriva. Om det går att skriva eller tala om den betyder det ytterst att undergången ännu inte skett.

I verkligheten vore det alltså inget spectacle, i verkligheten inte heller great. I själva verket allt annat än det. Undergången hade varit resultatet av en noga förberedd händelsekedja. Dess kulmen hade följts av en period av stillhet. Detta förlopps huvudpersoner, de som hade laddat och fyrat av och sedan stått på en betongförstärkt uppskjutningsplats och sett raketerna försvinna uppåt – jag kan inte sluta tänka på dem.

En sommar för några år sedan besökte jag en lettisk före detta raketbas. När jag föreställer mig liminaliteten mellan världens varande och upphörande är det därför alltid på den platsen, i tallskogen strax utanför Lilaste några mil norr om Riga, som den utspelar sig. Scenen är tydlig: män i uniform som sparkar i gruset, röker cigarett efter cigarett och försöker hantera den särskilda blandning av upphetsning, leda och skräck som ingen före dem någonsin känt och ingen efter dem någonsin skulle kunna känna.

I detta tillstånd av efteråt, men inte ännu skulle de ha blivit stående med sina öden fullbordade. De skulle som mest ha haft tjugo minuter, kanske en halvtimme, sedan hade svarselden landat. Tills alldeles nyss hade de haft ett syfte, en roll att spela som väloljade delar i den stora maskinen. De hade arbetat tillsammans, utfört de inövade handgreppen efter bästa förmåga, antagligen småpratat och skämtat. Nu var de åter i världen som nyfödda, levande utan att någon förväntade sig något av dem, ohjälpligen fast i ett sammanhang de inte skulle kunnat påverka.

På ett avgörande vis är föränderlighet och handlingsutrymme inbyggt i det moderna samhället. Över tid har människans ökande möjligheter att böja världen efter sin vilja och få den att anta andra former varit en av modernitetens allra tydligaste tendenser. Det är så också i det lilla. Vi växer upp och lever med vetskapen att vi kan avsluta tillstånd: byta arbete och livsbana, flytta och skilja oss, slå av strömbrytaren i hallen innan vi går och lägger oss på kvällen och vrida den åt andra håller på morgonen när vi vaknar. Detta har varit, och är fortfarande, den stora emancipatoriska lockelsen i det moderna projektet: drömmen om individens frihet att rå över det egna livet. Att den i någon mån alltid är illusorisk spelar härvidlag ingen roll.

Den tillvaro som dessa män skulle ha befunnit sig i hade varit den totalt motsatta. Är vi nu ens förmögna att tänka oss den? De skulle ha varit fångar i ett ohyggligt påskyndat livslopp, tvingade att uppleva resan från födelse till död på tjugo minuter. Den första impulsen är därför att föreställa sig dem som lamslagna av skräck. Människan är emellertid anpassningsbar, hon vänjer sig, kan inte låt bli att göra det. Ingen kan oavbrutet fokusera på skräck under en sådan lång tid som vi talar om här.

Medan de väntade skulle de alltså ha blivit tvungna att göra andra saker och tänka andra tankar. De skulle ha betraktat trädkronornas pendelsvep och uppfattat vindens virvlar över huden. De bland dem med störst föreställningsförmåga hade kanske försökt inbilla sig att allt trots allt var som förr, åtminstone att det åter kunde bli det, och tyckt sig höra ljudet av rullgrus under cykeldäck och känt doften av varm skog i mitten av juli. Det finns en paradox här: hur undergången både är extraordinär och banal på samma gång, hur den samtidigt frammanar och är beroende av handlingar och situationer som i ett annat sammanhang hade betraktats som vardagliga.

Även om vi inte ofta tänker på det så, erfar vi alla i en mening just nu ett liknande tillstånd, låt vara med ett förlopp som är utdraget i tiden, som har ett långsammare tempo och orsaker som är långt svårare att sammanfatta än det ena geopolitiska blockets kamp mot det andra. Den antropocena tillvaron är i en mening att likt kärnvapentrupperna efter avfyrandet leva i väntan på den undergång vi själva igångsatt.

Man kan skylla på teknologin, på samhällssystemen, ekonomin och de politiska besluten. Man kan göra så med rätta. Samtidigt går man då miste om en central insikt, detta att undergången alltid också kräver något annat, något uråldrigt och vardagligt och varmt: det delade arbetet, småpratet och samförståndsleendet, någons hand på någon annans axel. Den stora tragiken är att undergången inte bara är något vi kan komma att tvingas uppleva, utan att vi också lever fram den.

April

En ung man röker i parken utanför institutionen, det är sent i april och snö i luften. Han för cigaretten till munnen med stora, svepande rörelser och gungar fram och tillbaka i takt med blossen. Det ser ärligt talat löjligt ut, och när jag passerar är min första impuls att undra varför han gör sig till. Sedan slår det mig att det är så det är med njutningen: när den betraktas utifrån, av någon som inte delar den, ter den sig alltid konstlad och vagt löjeväckande. Det är en liten sorg, kan man tänka, men den är intimt förbunden med nästan alla de större.

3.

Stig Dagerman reste en gång genom världen efter undergången. Han besökte städer som begravts levande under sprängstenen och stack in huvudet i de utbombade husens källare. I dunklet därinne mötte han blickarna från dem som ännu levde bland rasmassorna och såg det mänskliga sådant det ter sig bortom omänskligheten, då det mot alla odds vägrar att ge vika. Minnet är som dessa ruinstäder. Där vandrar vi som Herr D. och Fräulein S., där möter vi de versioner av oss själva som fortfarande, mot alla odds, stapplar fram längs gator som inte längre är gator, mellan hus som inte längre är hus, och söker livet i frusna potatisar och vattenfyllda källare. Varje sådant källarhål är förbundet med ett hus som hade kunnat stå, med en plats där vi hade kunnat leva, som vi hade kunnat skapa med våra sammanflätade liv.

54.

Hur överlever man? Genom att minnas, genom att minnas allt; alla detaljer och allt det som annars kryper ur medvetandet: tillfälligheterna och vinden då den vilar mot huden, ljuset som stelnar runt tingen, scenerna där det utspelar sig. Allt detta minns man, allt detta går att komma ihåg. På samma gång är det en besvärjelse mot tomheten och de ord som får den att ta kropp. Jag tror att man måste tänka sig oss så: alltid vacklande under tyngden av en brist vi själva frammanar.

9.

Solskenet sveper runt en trädstam en marsdag och allt är för ett ögonblick sig likt. Det är märkligt hur allt förflutet som är begravt i oss kan stiga till ytan i sådana bilder, och hur dessa bilder sedan i sin tur sönderfaller i sina egna förflutenheter. Man kan lätt få för sig att vi aldrig lever på något annat vis, eller åtminstone aldrig så mycket som vi gör då, i de blixtlika erinringarna och de passager som de tycks öppna mellan tidsskikten. Kanske är det först där och då, när vi trätt in i halvlandet mellan minne och dröm, hågkomst och projektion, som vi blir verkligt lika oss själva. Att försöka se framtiden komma genom det förflutna: det är en tragedi; det är en aldrig sinande källa till hopp.