Mellan varat och görat

Tagg: Peter Fröberg Idling

Om en bok jag läst

Att göra litteratur av kontrafaktiska spekulationer är svårt. Inte minst kräver det en väl avvägd balansgång mellan det fantastiska och det verkliga. Det är lätt att trassla in sig i detaljerna och köra fast i alltför detaljerade redogörelser för exakt var och hur, på grund av vem eller vad som historiens skiljelinjer kom att dras annorlunda. Resultatet blir ett slags fingerade avhandlingar: intressanta som tankeexperiment kanske, men samtidigt plågade av redovisningsplikt och på det hela taget rätt trist läsning.

Så är inte fallet med Peter Fröberg Idlings nya kontrafaktiska roman, Julia och Paul: En försommarberättelse. Här är balansgången mästerligt utförd. Romanen skildrar några försommarveckor i ett Sverige där hungerkravallerna på Seskarö 1917 utvecklades till en fullskalig revolution. I romanens nu, flera årtionden senare, har revolutionens upprivande strömvirvlar stelnat till totalitär vardag.

Berättelsen kretsar kring makarna Julia och Paul. Hon är arkitekt och delar tiden mellan barnen och arbetet. Han är styrman i flottan och ligger till sjöss. Under bokens gång ska diktaturens grepp sluta sig kring dem. Till saken hör att varken Julia eller Paul är några dissidenter. I både tanke och handling är de del av systemet, lojala och övertygade om dess rättfärdighet. Ändå vänder det sig emot dem.

Fröberg Idlings skildring av hur detta sker är både subtil och drabbande. Boken genomsyras av den klaustrofobiska känslan av att vara fast i en fälla som långsamt sluter sig. I en scen låter Julia fingrarna löpa över en begagnad tröja i ett marknadsstånd och minns plötsligt hur pojken i en av de familjer som försvunnit utan ett spår burit just en sådan. I en annan noterar hon hur lägenheterna i huset mitt emot plötsligt en kväll förblir nedsläckta. Minsta interaktion med grannar och kollegor filtreras genom det systemets öga hon internaliserat. Alla iakttar och för bok i det tysta.

Det intressanta är situationens dubbelhet. Julia övervakas av andra, det står klart, men hon är samtidigt också själv en del av kontrollapparaten. När upplösningen visat sig lämnas man med den kvardröjande känslan att det under andra omständigheter lika gärna hade kunnat vara hon som rapporterade en grannes misstänka förehavanden. Här fångar Fröberg Idling en central del av alla totalitära samhällen: utan den internaliserade och decentraliserade kontrollen blir det inte mycket av övervakningsmaskineriet. Väl skildrad är också terrorns slumpmässighet. När Paul vakar genom nätterna på fartyget, berövad sömnen av oron för att underlåtenheten att notera en händelse i skeppets loggbok ska stå honom och hustrun dyrt, är den händelsekedja som ytterst får dem på fall redan igångsatt. Inte ens den vaksamme kan vara säker. Ingen förmår någonsin överblicka helheten.

Julia och Paul är en roman som utan minsta spår av övertydlighet och utan alla pekpinnar gestaltar det totalitäras mänskliga konsekvenser. Den är sinnrikt sammansatt utan att fördenskull framstå som konstruerad, ett avancerat bygge där alla spår av konstruktionen nogsamt dolts för läsaren. Peter Fröberg Idling lyckas, inte minst tack vare sin stilistiska förmåga, göra den gamla insikten om förtryckets människoberoende levande i läsaren. Samhällen av den typ som boken utspelar sig i varken uppstår eller fortlever av en slump. Det krävs alltid människor för att få det att ske. Samtidigt äter dessa samhällen sina invånare inifrån. De förvandlar dem till inåtvända, neurotiska skal av misstro och oro, miniatyrer av den makt som kontrollerar dem. Allt hänger på att det vi vanligen ser som det mänskligas vackraste delar – nyfikenheten, fantasin, öppenheten – fås att förtvina. Romanens på samma gång trösterika och sorgliga budskap är att det aldrig fullt ut är möjligt. En gnista av detta mänskliga är vad som beseglar de både protagonisternas öden. Julia låter sig svepas med i en ny bekantskaps virvlar och släpper, bara aldrig så lite, på den inlärda vaksamheten. Hon sänker garden ett ögonblick, och så är de förlorade. ­­­­

 

Annonser

Vad ska vi egentligen med poesin till?

Alternativ titel; Variations on a theme

A är i Polen och berättar genom fiberoptiken att hon de senaste dagarna besökt två ghetton, Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau samt hört talet som den judiske ledaren i ghettot i Lodz höll när han fått reda på att ghettots samtliga barn under tio år (allt som allt 15 000 individer) skulle gasas. Hur går jag vidare med den informationen, frågar hon, och jag har inget svar. Theodor Adorno skrev någon gång att det efter Auschwitz är omöjligt att skriva poesi, och visst, det ligger något i det. Om vi betraktar poesin som en djupt mänsklig verksamhet, som kanske till och med är en av de allra mest mänskliga så till vida att vi i en mening inte bara brukar språket utan också är det, kan Adornos uttalande formuleras om till följande fråga; Vill jag fortsätta vara människa med vetskapen om vad andra människor, som var människor på precis samma sätt som jag, beredvilligt har gjort med sina likar? Allt kokar verkligen ner till detta, men jag tror för min del att Adorno är svartsynt i överkant. Det är nämligen precis det här vi ska ha poesin till.

Något av det mest drabbande jag läst på senare år är ett stycke ur Peter Fröberg Idlings utmärkta bok om Kambodjas mörka 1900-tal, Pol Pots leende. I ett av de korta kapiteln står de röda khmerernas tortyrcentral S-21 i fokus. Läsaren möts inledningsvis, liksom i bokens övriga delar, av sakprosaistens saklighet. Nyktert redogör Fröberg Idling för de fängslades placering i salen, hur de kedjades vid varandra, de tekniska detaljerna för fastlåsningen, hur många som rymdes i varje sal, och så vidare. Efter en dryg halvsida av detta händer dock något. Som om någon från författaren skild entitet börjat peta i texten saknas plötsligt vissa ord. Meningarnas stringens bryts, först bara på enstaka ställen, med enstaka ord, sedan allt oftare och allt tätare. Till slut återstår bara skiljetecknen – punkter, komman och semikolon – och det märkliga är att denna allt tätare tomhet tycks bända upp det fundamentalt obeskrivliga som är S-21, terrorn och lidandet, och låta oss förstå dem på ett mer omedelbart vis.

Vad Fröberg Idling gör på den där halvsidan är förstås att han sömlöst kliver från sakprosan till poesin, från facklitteraturen till språkmaterialismen. Språket upphör för en stund att vara ett medel för kommunikation och blir istället till ett mål i sig självt. Kanske bättre uttryckt är det i själva verket det sätt på vilket språket rymmer mening som förändras. Sakprosans vanligtvis (nåja…) så raka linje mellan händelse, författare och läsare bryts tvärt av och i dess ställe träder ett slags teckenbyggd känslovärld. Meningen finns förstås fortfarande där, språket ska fortfarande säga oss något, men detta är inte i första hand den information som författaren med hjälp av ord och meningar skriver fram. Tecknen kopplas snarare loss från sin roll som betecknande delar och förs istället samman till en enda betecknande helhet.

Det hela är smått genialiskt, inte minst eftersom Fröberg Idling elegant parerar ett vanligt problem för dem som skriver om hemskheter och lidande. Hur ska man egentligen fånga med ord det som egentligen inte låter sig beskrivas? Det är ju så förtvivlat lätt att klä det oerhörda i en bländande språkdräkt, att visserligen beskriva lidandet så som det var i alla sina tragiska detaljer, men ändå göra det abstrakt och avlägset genom själva läsupplevelsens njutbarhet. Så alltså inte här. Här finns en omedelbar och avgörande insikt insprängd i textens allt större luckor. Vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder och fragmenteras. Både offer och förövare slutar i en mening att vara sina enskilda helheter och blir istället till brottstycken av det mänskliga, inte mer än smulor av allt det vi vill lägga i ordet mänsklighet.

Att läsa den där halvsidan blir så att störas i den distanserade trygghet som sakprosan och tidsavståndet annars lätt vaggar in oss i. Vi tvingas istället ta in det oerhörda med andra medel. S-21 blir kanske inte mer begripligt i den meningen att vi förstår dess mening och kan rättfärdiga dess existens, detta torde vara omöjligt, men vi ges åtminstone en lite strimma förståelse för vad det som skedde där gjorde med dem som klev in genom dess portar.

Man behöver inte vara språkmaterialist (jag är det till exempel för egen del avgjort inte) för att se det signifikanta i detta. När Fröberg Idling kliver över skranket som skiljer sakprosan från poesin ger han oss också ett slags svar på frågan vad vi kan ha poesin till. När vi har att hantera de verkligt stora Obegripligheterna, ett S-21, ett Kolyma, ett Auschwitz, ett Utöya, där orden efter en viss punkt motstår alla försök att låta sig inympas med den fulla vidden av vad som skett, kan den poetiska ansatsen hjälpa oss till ett slags förståelse. Peter Fröberg Idlings halvsida är som sagt ett exempel. Ett annat är poeten Charles Reznikoffs diktverk om Förintelsen, byggt helt på protokoll och vittnesmål som getts strofform och destillerats till en sakligt malande ström av ohygglighet. Ytterligare exempel är det faktum att arkiven, biblioteken och bokhandlarna är fulla av ögonvittnespoesi, författad på just sådana platser eller i deras omedelbara efterföljd.

Kort sagt; Om språkets gränser nu verkligen också är gränserna för vår värld är poesi att flytta gränslinjerna utåt. Den är aldrig så värdefull för oss som när den strävar efter att klä det undflyende, det obegripliga och det svårbenämnda i ord, när den tar formen av en rörelse bort från vardagsspråkets otillräckligheter och letar efter metaforer och nya vinklar. En sådan lyrik förstorar och ställer på ända, öppnar upp och sluter in. Det är detta vi ska ha poesin till. Som skribenter, som läsare, ytterst som människor. I sina bästa stunder ger oss lyriken ett bättre grepp om vår existens, i sin sämsta åtminstone ett prövat alternativ att gå vidare ifrån. Hoppeligen går vi rikare från dikten. Kanske inte alltid förnuftigare, kunnigare eller som bättre människor, men i alla fall med en bredare blick och fickorna fulla av alternativ. Detta är alltid något. Det kanske till och med är det bästa vi kan hoppas på. För att återknyta till Adorno; Efter Auschwitz, kanske snarare efter 1900-talet, behöver vi poesin mer än någonsin.