Över torget flyter staden i en blankblå ljuspöl. En sorgespegel, ett brännmärke. Man kan spegla sig i det och låta fingertopparna treva längs den skrovliga ytan.
Tricket med det förflutna är att minnas det som förgången framtid. En samling slutna landskap med horisontlinjer och vägar och självklarheter som bara är giltiga i just sina egna enskilda fall. Historiens stora spänningsfält ligger inte mellan minne och glömska, utan mellan minne och minne. Att kliva bland de gamla och leva ny på samma gång – det är hela saken.
Våren. De tre hundarna. Spädbarnet i bärsjalen.
Alla dessa sammanträffanden.
Över Dien Bien Phu faller fallskärmsjägarna fortfarande av fri vilja mot döden. De offrar sig och offras, och ingen kommer någonsin att veta vari skillnaden egentligen bestod.
You should play like a drowning man, struggling to reach shore.
Captain Beefheart, Ten Commandments of Guitar Playing
Ur rotsystemens väldiga vidder talar fjolårsgräset till den som passerar:
viskar att chansen finns, att allt inte är förlorat, att allt återvänder,
att detta är tillfälligt, att det redan är passerat, att allt återvänder.
Lämnar och återvänder,
återvänder och lämnar.
Det eviga vridmomentets svindel, längs åkrarna och genom skogen.
I solen på nationalbibliotekets trappa är det lätt att glömma sig, att inte längre riktigt veta vilken vår man befinner sig i. Man får för sig att det inte heller spelar någon roll, och gräver i fickorna efter de cigaretter man sedan länge slutat köpa.
Mellan varat och görat 