Mellan varat och görat

Month: januari, 2016

2.

I mörkret virvlar yrsnön mellan husen. Som orden i samtalet just då: små skärvor där ljuset fäster. En kort stund svävar de som viktlösa.

Annonser

Born to lose, live to win: Ett slags elegi

image

När jag vaknar har det redan hänt. I telefonen väntar ett sms från A: ”Lemmy är död.” Fan. Vad finns egentligen mer att säga? Vänder mig istället till musiken och spenderar resten av dagen med att lyssna mig bakåt genom Motörheads katalog. Varje skiva är förstås inte ett odödligt mästerverk, inte varenda låt heller. Alla genomsyras de dock av en odödlig livshållning; en oresonlig vägran att rätta in sig i ledet. När flödet och tidningarna undan för undan fylls med hyllningar och minnesord är också obändigheten och det rebelliska det tema som förenar dem. Han var Motörhead och han spelade rock’n’roll; born to lose, lived to win, in i det sista trogen den egensinniga outsidermytologi som rockens symboliska universum kretsar kring.

Att lyssna igenom de där skivorna är att ställas inför en kritisk massa av hedonism, uppror och frihetslängtan. Ytterst en starkt skinande tilltro till människans möjlighet att slå sig fri och gå sin egen väg. Förstås är detta inte unikt för Motörhead; myterna och symboliken återkommer hos snart sagt vartenda rockband sedan det sena 1960-talet. Ingen enskild individ har dock i lika hög grad som Lemmy kommit att personifiera dem. Man kan möjligen hävda att Keith Richards kommer nära, men runt honom finns en aura av oåtkomlighet som Lemmy aldrig omgärdades av. Istället för rockstjärna framstod han istället mest som någon som lika gärna hade kunnat stå i publiken; en rockens everyman, för var och en att spegla sig i.

I detta ligger det ikoniska, och därför tycks också sorgen nu så mycket större än annars när celebriteter går ur tiden. När man en tisdag i november går hem från ett jobb man avskyr och försöker hantera vetskapen att man måste gå tillbaka dit dag efter dag efter dag, då har man Lemmy till stöd. Han hade kunnat gå där bredvid dig, så känns det. Han hade kunnat vänta på puben nere på gatan, bjudit på en öl och sagt att fan, det var ju ett jävla skit det där, men det löser sig. I de ögonblicken kan man leva ut all sin frustration och ilska, alla tillvarons besvikelser, genom den distade Rickenbackern, de dånande trummorna och den hesa, trotsiga rösten. Vilda hammare slår; dånet säger att friheten finns och att någon inte ger kejsaren skatt. Den säger också att ingen ska sätta sig på dig, att du har rätt att be vem som helst att dra åt helvete. Som ett sådant totem för vars och ens frihet och rätten att vara på tvärs mot allt kommer han att leva vidare, trots att han nu rent kroppsligen lämnat oss. Därvidlag är det en fråga om ren livsnödvändighet.