Det osamtidigas samtidighet i fem försök

I

Mellan den nya världen och den gamla löper cykelbanor och rostiga, övervuxna järnvägsspår. Passager som glömts när behoven förändras och världen plötsligt ställer andra krav: på ett annat slags rörlighet, åt andra håll, med andra intentioner. Centrum som blir periferi, svallande framtidstro som stelnar i livsuppehållande samtid. Det stora faller sönder i det lilla, och kanske ligger det inte något negativt i det. Grusväg över den smala rälsen, grusväg och högt gräs. Stillheten som lagt sig och buskagen där kajorna skrockar.

II

Jag vet egentligen inte vad någon av byggnaderna använts till. Kanske något om vilka tankar som format dem, men inget om hur de i sin tur formade dem som spenderade sina liv mellan stämpelklockans slag. Med bussgaraget i de gamla lokstallarna är det annorlunda. Dess förflutna är känt, dess inre och yttre ligger just under huden. Instinktivt kan jag fortfarande känna hur det doftade där inne. Ett intuitivt ordlöst minne: hur den tunga ståldörren slog igen, hur trappan i lättmetall skramlade, radioapparaternas sorl och smörjgravarnas svärtade bråddjup.

III

Jag förväntar mig kontinuitet, en slutgiltig fast punkt, kanske förändrad men ändå sammanhängande. Istället byggskrot, rivningsmassor och renskrapade benknotor. Detta var en värld av verkmästare, skiftgång och kopplingsscheman, en värld jag aldrig deltagit i utan som mest tangerat. Det som är, det som varit och det som aldrig var menat att bli glider i varandra och legeringen skorrar och skär sig. Funderar på vad det betyder att linjen brutits: vem jag blev och vem jag hade kunnat bli, om jag varit lyckligare då eller tvärtom är det nu, vad lycka ens betyder för historiens vidkommande.

IV

Silverpilen står som ett glänsande utropstecken i rivningsvärldens brustna syntax. På ett fotografi jag sett någonstans sitter tio män runt ett slitet bord under det stora lövverket. Overaller, kepsar och smutsiga underarmar. En pumptermos i fläckig vit plast, koppar, en bullkrans. Det är sommar och han är ung. Bär skägg, ler brett. Har svettrufsigt hår och blå overall. Lever.

V

Världen har blivit ett tomrum rikare där hans skugga förut levt i somt, där man fortfarande kunnat skymta spår av den han var och förnimma den plats han en gång upptog. Vad blir egentligen kvar? Vägen mot staden där han gick år efter år, så allt långsammare, sedan plötsligt inte alls. Det fruktlösa i allt detta, för honom och för mig, upprepningen upprepningen upprepningen. När jag är bort är han det, och snart har man glömt oss båda.

De inre boulevarderna

Allt mörker, alla stjärnor, utandningsröken som dimslöjor omkring oss. Hennes tårar torkar på min axel och lämnar svart mascara på det slitna gröna tyget. Vi går tillsammans längs grusvägarna och vänder först när mörkret faller så tätt att skogsbrynet förvandlats till en väv av överlappande skuggor. Närmare staden står bostadsmaskinerna som nedstigna. Ljusa blickfång som en annan tid planterat i grönskan. Det förflutnas framtid och vår egen, rädslorna och allt vi hoppas på.

De inre boulevarderna är inte breda och raka utan vindlande och omöjliga att överblicka. Man tvingas treva sig fram, famla i blindo, försöka parera och absorbera stötarna, slå knän och fötter blodiga mot uppstickande kullerstenar och vassa kanter. Vi kan aldrig mer än hoppas, aldrig mer än försöka. Kanske är vi aldrig annat än vilse.