Logg

Juni som övergår i juli. Det finns något att säga om ledigheten och dess särskilda villkor. Om hur man spanar efter regn, väger och väntar, på samma gång glad över vilan och rastlös att befinna sig någon annanstans. På detta sommarens vanliga förtätning av minnen och drömmar. (Det finns blommande dikesrenar för oss än, det vill man föreställa sig; alltid dikesrenar och landsvägar och sommarnätter på tomgång. Allt är en fråga om tid som måste passera.)

Veckan senare: åter till arbetet. Försöker återfinna fotfästet och styrseln – vad var det nu jag sysslade med? – och det går väl, låt vara långsamt och med viss möda. Detta är också ett återvändande till källmaterialet, vilket innebär ett återvändande även till KB. Jag flannerar som förr med en kopp kaffe efter lunch, sticker in näsan på Rönnells och försöker att inte komma därifrån med alltför många böcker. Sist jag spenderade en mer sammanhängande tid här var när jag nyss flyttat till Stockholm. Nu framstår den tiden mest som ett hugskott, ärligt menat och djupt känt, visst, men ytterst ett stickspår när den oundvikliga uppsummeringen sker och dessa månader läggs till alla de andra tider som utgjort mitt liv.

Och nu då? Tja, för att parafrasera A, min norske kollega som precis flyttat hit från Paris, som svarar så på min fråga hur det känns att han anlöpt staden: när jag går från tunnelbanan till biblioteket känner jag något som jag tror vara lycka; när jag slappnar av och håller mig i det just nu varande strömmar en lågintensivt strålande värme genom kroppen.

Annonser