I ett visst slags skymning
är muren varmare än luften.
Jag går längs denna mur av sten,
och känner hur den återkastar dagen
så som de stora biblioteken
återutsänder historien
som en svag, diffus strålning.
Lars Gustafsson, Världens tystnad före Bach (1982)
Jag kliver ut från läsesalen och tystnaden och värmen, in i ett annat slags värme. Kroppen registrerar förstrött hur något förändras där vid övergången, men bryr sig inte om att tolka. Den är upptagen med annat. Med att fullt ut begripa skiftet från en årstid till en annan, med förskjutningen och det flyktiga, med grundtonen som fortsätter att ljuda förändringarna till trots. Med tidens logik och ögonblicken som tycks sätta den ur spel. Skymningen smeker över staden. Försommaren är aldrig så vacker som nu.
Från den dag då människan började tala med döden och mot den för att få fatt i den och stänga den inne, föddes något – ett sorl som upprepar, återger och dubblerar sig själv utan ände; ett sorl som successivt har genomgått en häpnadsväckande förökning och förtätning, och som vårt språk idag på samma gång vilar och gömmer sig i.
Michel Foucault, Språk mot oändligheten (1963)
Jag tar alltid samma bild. Jag tittar alltid ut, och försöker titta in. Försöker säga något som är sant, men ingenting är kanske riktigt sant. Förutom det som finns där ute, och det som finns där ute är alltid annorlunda.
Robert Frank, Home improvements
1.
Nordisk familjebok (Uggleupplagan, 1904-1926) i trettiosju band, nästan komplett, bara ett band saknas. Skicket bäst beskrivet som välläst, men jag baxar den ändå upp för trapporna till kontoret i lånade backar. Detta var någons grund, tänker jag, här fann någon vägen till den värld som låg bortom det omedelbart tillgängliga. Konturfastheten som måste ha ökat för vart band, men med den kanske också osäkerheten, känslan av att överväldigas. På golvet nedanför bokhyllan faller röda flagor ur den halvfranska bindningen och ett glansigt inlägg upplyser om att det saknade kartmaterialet kan rekvireras så fort kriget tagit slut.
2.
En kvinna på ett digitaliserat fotografi. Texten ovanför; ”Hannah Stilley, född 1746, fotograferad 1840. Sannolikt den tidigast födda individ som fångats på bild.” Hon har den ena handen vilandes i knät, den andra på bordet bredvid sig, och poserar mer avspänt än vad jag själv någonsin förmått. Blicken möter betraktaren utan tvekan, som om lådan och blixten och det mekaniska ögat var henne fullständigt självklara. Den nya teknologin kan inte ha oroat henne. ”Född 1746.” Det återstår dryga fyrtio år till franska revolutionen, bara trettio till den amerikanska. Hon är gammal nog att vara Napoleons mor, men avbildad med samma teknologi och i samma pose som min egen. Historien viks på mitten, dess ytterligheter snuddar för en stund vid varandra.
3.
När det skymmer är fortfarande så varmt att jag kan ha kontorsfönstret öppet. Plötsligt tycks den värld som strömmar in där utifrån epoklös, ett obestämt nu där det förflutna och det samtida sömlöst smält in i varandra. Den spirande grönskan och polyfonin av fåglar, de ringande kyrkklockorna, ekot av mina fotsteg i institutionens trapphus. Allt har skett förut. När jag öppnar dörren och kliver ut på trappan rycker världen på axlarna och vänder sig om.
Mellan varat och görat 