Mellan varat och görat

Month: november, 2013

Elastiska stötar (prosafragment)

Han hade gjort detta. Gått på antikvariat i skymningen, mer för att komma ut än för att köpa något, och sedan gått hem och lagat mat för två i det lilla köket. Utanför fönstret slungade vinden de trådupphängda gatlyktorna fram och tillbaka. En gungande pendelrörelse, lugn och väl avvägd som hos en Newton-vagga, och han hade tittat på klockan och lyssnat på Studio Ett. Hällt ett kryddmått salt i vattnet, väntat på kokpunkten, lagt i spagetti, ställt äggklockan och resonerat med radion som med en katt. Detta hade han gjort, och fast det inte var särskilt länge sedan får tanken på det honom att känna sig gammal. Inte kroppsligen eller fysiskt, men metafysiskt. Tiden är en märklig materia. Så tänker han för sig själv när han följer hyllorna med blicken, granskar bokryggarna och sållar. Nej, vad fan menar du med det? Ja, vad egentligen?

Den hösten hade han spenderat mer tid än vanligt med att stirra upp genom natthimlen och förundra sig över det eviga och det redan förgångna där uppe. Å ena sidan de slocknade stjärnor som skiner på eftervärme, å den andra mellanrummens ännu osynliga himlakroppar. Det som dött men tycks leva. Det som lever men tycks dött. Hopp och förtvivlan i samma, intima rörelse, ett pendelslag som hos en Newton-vagga. Någonstans finns en vändpunkt där det ena slår över i det andra och han sysselsatte sig länge med att söka efter den med en energi som antagligen inte var särskilt sund. Skiftets naturliga tyngdpunkt vilar dock i att passera obemärkt förbi och sökandet är därför alltid förgäves när det betyder som mest. Det mest innerliga greppet griper aldrig om annat än luft.

Annonser

Åminnelse

Albert Camus har skrivit någonstans att det är likadant med döda närstående som med avlidna författare; efter någons död tenderar vi att gränslöst övervärdera vad den döde betytt för oss. Så är det tveklöst, och ändå står jag här, med detta. Antagligen är det djupt mänskligt, antagligen är det ofrånkomligen så här vi måste hantera döden inpå livet. Minnet fäster vid brottytornas taggiga ärrvävnad. Slagsidan är redan ett faktum.

Jag minns rakvattnet. Doften rycker mig fortfarande då och då ur spårvagnsvärmen. Jag minns putsmedlet och fiskarsmorningen, lukten av diesel, tvåtaktsrök och verkstaden om vintern. Jag minns tveklöst leendet. Men även allvaret och djupet, lugnet och den blixtlika ilskan. Tryggheten. Det obändiga. Allt detta har jag internaliserat och tagit för ideal. Allt detta bär jag som en värmande portalparagraf prydligt hopvikt i innerfickan. Jag har också så långt det är möjligt vant mig vid världen utan dig, vid de tomma luftmassornas tryck och tystnaden som strömmar ur urklippets skarvar. Strängt taget är det nu bara en sak som grämer mig — jag kan för mitt liv inte minnas din röst.

Söndag

När tåget bromsar in låter det som hornstötar i ett rekviem. Två långdragna toner hopkrupna i varandras armar. Mellan döden och livet ligger ett tunt membran. Som huden på läpparna som pressas mot munstycket. Som notskriftens taktstreck. Uppslagsverket upplyser; ”Varje takt innehåller lika många slag som taktarten anger , och tar följaktligen lika lång tid att spela”, men garderar sig sedan; ”såvida man inte ändrar rytmen eller tempot.”

Torsdag

Vissa nätter slår månskenet broar över världshistoriens bakgårdsvidder. Allt krymper till inget, knycklas ihop som ett förbrukat ark papper. När det vecklas ut igen är de fullklottrade sidorna tomma.

Sådana nätter är det lätt att tråckla armeringsjärnen ur rocken och försiktigt glänta på skyddslinserna av blankpolerat stål. Kustlinjen sjunker, passagerna blir mer generösa. Och allt lockar, skimrar, lyser av trevande tillförsikt.

Utdrag

Jag har just kommit tillbaka från en resa till de gamla trakterna, Östergötland alltså — jag hade ett psykologuppdrag där och passade samtidigt på att ta några dagars ledighet för skrivande. Men alltsammans bröts av mordet på Kennedy. Direkt efter sådana saker är jag så full av raseri och resignation att poesin blir omöjlig — däremot går det bra att yrkesarbeta — yrkesarbetet är en sorts verklighetsflykt! Men att skriva är att gå in i själva verkligheten, där krutröken ännu ligger kvar.

Tomas Tranströmer i ett brev till Robert Bly, 9/6 1968

Blicken och leendet

Målarens blick genom århundradena är obruten och ogrumlad. Ringkragen skiner utan rostfläckar, hållningen är oklanderlig, huvudet höjt i trosvisst trots. Några århundraden senare blickar författaren mot kameran, svagt leende, charmant och distanserad. Två män som aldrig fick chansen att se varandra i ögonen möts på väggen ovanför skrivbordet. 400 år skrumpnar till en dryg meter. I mitt huvud hör de samman. Jag får för mig att de hade kunnat tala om mycket, spegla sig i vandras oviljor och ambitioner. Jag får också för mig att de har mycket att säga oss andra, att säga mig.

En man som dör några kilometer från huset som kostat honom hälften av berömmelsen. Han spottar ut fimpen och blodet på samma gång, köper ett nytt paket cigaretter och skriver en hälsning i boken. En annan man som dör i ett kyffe med inte mycket mer än fyra väggar och ett sista utsökt skåp. Han är vis av erfarenheten, men satsar ändå allt på framtiden, in i det sista. En man som ogillar bilfärder men som ändå till sist stoppar returbiljetten i innerfickan och sjunker ner i passagerarsätet, oroar sig kanske lite för resan. En annan som vid huvudledernas korsväg väljer vägrenen, stigen, det oväntade. En man som av egen vilja lämnar det sammanhang där han redan blivit mästare, som behåller mystiken men avstår det sammetslena. En annan som aldrig kommer undan sin skepsis mot de invigda och deras samförståndsleenden och förgivettaganden, som ändå saknar dem och aldrig slutar söka tillhörigheten.

I mitt huvud flyter de samman. Bortsett från vissa tidsbundenheter (bilen, tågbiljetten, cigaretterna) tycks de märkligt lika, präglade av samma grundton. Hos dem båda finns ett egensinne, en starkt skinande dragning åt att vara och förbli sin egen. En följsamhet som är både hård och mjuk på samma gång. Vad jag far efter är detta; vid en viss punkt, oklart när, måste du välja, vid en annan har du inte längre något val. Att vara och att bli är strängt taget samma sak. Allt är en fråga om tid. I tystnaden mellan två tankar viskar de från väggen — Inse detta, inse för guds skull detta i tid.

Speglingen

Om jag vill ha ”hög igenkänningsfaktor” så går jag ut och tar en promenad, eller tittar mig i spegeln. När jag läser, ser på film, betraktar konst eller något sånt – så förväntar jag mig och hoppas på att möta något som känner igen sig i mig. Det är en helt annan sak.

Dagens Nyheters hemsida skriver Jonas Thente träffsäkert om speglingens begränsningar och det orimliga att kräva att den enkla reflektionens igenkänningsbarhet för just mig alltid ska finnas i en roman eller en film eller ett diktverk. Det gör han alldeles rätt i. Som många kulturskribenter (Therese Bohmans text är alldeles särskilt välformulerad) påpekat under hösten känns det bakvänt, för att inte säga slappt, att kritisera ett verk främst på basis av vad som inte finns där. Den logik som säger att identifikation X, Y och Z måste finnas representerade för att en kulturprodukt ska anses vara av godo är en återvändsgränd, ett slutet universum där kulturen bara har ett värde om den stryker medhårs och förmedlar goda värderingar. Allra helst ska dessa kunna sammanfattas med en enkel märkning. Frågan är hur det blev så här. När började vi kräva av omgivningen att den alltid skulle sända tillbaka vad vi sänder ut? När blev bekräftelsen av det egna viktigare än att fundera på vad det kan innebära att vara människa bortom våra egna erfarelser? Och vad säger det egentligen att de tillfälliga, tidsbundna och flytande identiteter som vi råkar leva med är verkligare för oss än allt det andra?

Morgon

På väg från tvättstugan över gården i det mjuka morgonljuset är jag plötsligt lycklig. Det sker oväntat, i luften mellan två steg, och först förstår jag inte alls vad som hänt. Så lyfter jag blicken mot den alldeles klara himlen, andas in av den kyliga luften och inser varför; jag har saknat morgnarna. Jag har saknat dem mycket.

Om en textrad

Att skriva om svårmod är svårt, mycket svårt. Det vet alla som någon gång har försökt. Att därtill göra det på ett sätt som inte prövats förr, med ett bildspråk som inte känns utslitet och givet, ja, det är snart sagt omöjligt. Gränsen mellan pekoral och absolut sanning är aldrig så tunn som här. Just därför är den amerikanske sångaren och låtskrivaren Craig Finns beskrivning av ångesten som ”an ambitious politican”, som ”keeps knocking at your door, until you come and let it in”, så oerhört slående.

Bilden är omedelbart igenkännlig; den envist knackande Övertygade med sin Sanning som envist bultar på alla portar. För det första sanningsanspråket. På samma sätt som ett par politiska glasögon filtrerar och färgar allt, lägger sig också det djupa svårmodet som en slöja över alla intryck. För det andra insisterandet. Precis som den som är tvärsäker på sin sak och vill övertyga andra om den enda sanningens ljus, låter svårmodet oss inte slippa undan innan vi bär det med oss som en del av oss själva. Det är kort sagt en mycket effektiv metafor i det att den å ena sidan inte kräver mycket av tolkningsarbete för att bli begriplig, samtidigt som den å den andra också rymmer flera lager av sammanflätade betydelser. Annorlunda uttryckt är själva bilden given, men dess betydelser mångtydiga. Här finns således både djup och bredd att ta in med en ledig blick.

Om det nu går att tala om något som förenar alla verkligt skickliga författare, poeter och lyricister tror jag att det är just den här förmågan att förena det vardagliga eller det banala med det eviga. Alla människor har, till exempel, erfarenheter av döden, om inte i form av någon närståendes död så åtminstone i insikten om den egna. För en gångs skull är inte detta bara en bekväm och lite slarvig generalisering. När det gäller detta kan vi verkligen tala om alla människor i betydelsen alla som någonsin levt, lever och kommer att leva. Perspektivet är svindlande, och det är också dess logiska slutpunkt. I denna oändliga radda mänskliga liv är det mycket lite som lyfter ditt eget över de andra, som gör dig till något mer än ytterligare ett exempel. Få tankar har aldrig tidigare tänkts, få sätt att gripa om livet och förgängligheten är verkligt nya. För att tillgripa en fras på engelska är det påfallande mycket hos det mänskliga som kan beskrivas som variations on a theme. Ny mark bryts ytterst sällan, och då bara av ytterst få av oss.

På grund av detta skiner undantagen så mycket starkare. De må vara lika mycket variationer i det att de rör sig kring samma eviga frågor, men de är samtidigt variationer som rör sig i nya halsbrytande riktningar. När jag för första gången läste Tranströmers Efter någons död och mötte bilden av människan som den obetydlige samurajen och förgängelsen och sorgen som den överväldigande rustningen av svarta drakfjäll, förändrade det också något i hur jag betraktar vår relation till döden. Vilket för all del också kan sägas om skildringen av människan som ett lågland på gränsen till att översvämmas av döden i dikten Carillon.  Ett annat exempel är hur bilden av minnenas osynliga blickar i Minnena ser mig perfekt satte ord på den egendomliga känslan av att delvis leva i och av mina minnen som jag då under lång tid burit inom mig. Hur den känslan sedan gavs ytterligare dimensioner och i en mening förflyttads utåt när jag läste beskrivningen av de valv bakom valv som öppnar sig i oändlighet bakom turisterna i katedralen i Romanska bågar. Och så vidare.

Om själva kärnan i vad det innebär att vara människa återfinns i vilka frågor vi ställer till oss själva och till världen, och om livet förstås som en strävan efter att kunna formulera dessa frågor så skarpt som möjligt, då är dessa författares sätt att bryta upp relationen mellan språket och världen oundgängliga för oss. För egen del klarar jag mig i alla fall definitivt inte utan dem. Jag vill återigen vända mig till Tranströmer – här är den blinda ledstången som vi  kan följa med förtroende när ljuset slocknar i trappan. Den tar oss inte hela vägen, men stödjer oss åtminstone en tid.

Utdrag

Det finns ett påtagligt faktum som förefaller helt moraliskt till sin karaktär, nämligen att en människa alltid är ett byte för sina sanningar. Sedan hon väl en gång erkänt dem kan hon inte slita sig från dem. Något måste man betala. En människa som blivit medveten om det absurda är för alltid bunden vid det. En människa som är utan hopp och medveten om det hör inte längre framtiden till. Detta är endast i sin ordning. Men det är också i sin ordning att hon gör ett försök att undkomma det universum som hon själv skapat.

Albert Camus, Myten om Sisyfos (1947)