Det är tidig höst och jag är på väg ner mot staden. Uppe på krönet utanför huset där vi bor möter jag en pojke, tio kanske tolv år gammal. Han är liten till växten, både kort och tunn, därtill klädd i en grågrön jacka som tycks vara minst ett par nummer för stor. Med släntrande, nonchalanta steg, lätt bakåtlutad, kommer han mot mig från en samling vildvuxna buskar och träd vid sidan av gångvägen. Två kamrater, märkbart större, följer ett tiotal steg bakom. I hans ena mungipa hänger en cigarett, placerad på samma vis som hos hjälten i äldre västernfilmer eller i 1950-talets skildringar av den liktgiltige rebellen som inte gör uppror mot annat än ledan. Pojken har dock uppenbara svårigheter med att spela den rollen till fullo. Hans ansikte är ansträngt, förvridet i den mask som bara kombinationen av sträng koncentration och djup vämjelse kan skapa.
När jag rullar förbi på väg ner för backen kan jag inte låta bli att följa honom med blicken. Det vilar något oerhört sorgligt över hela hans uppenbarelse. Jag förknippar det omedelbart med hans uppenbara ovilja att vara det barn han är, och istället stäva efter det som ännu ligger en bra bit in i framtiden, bortom pubertet och uppväxt. En liten kropp som intensivt, liksom krampaktigt försöker anamma en stor kropps rörelsemönster och uttryck. I denna strävan har han dock valt rekvisita som när den sammanförs med barnets kropp ohjälpligt låser honom vid detta oönskade. Cigarretten som ska låta honom passera som äldre, understryker istället hans litenhet. Iscensättningen blir så närmast parodisk, en karikatyr av den rebelliske ungdomen. James Dean på mellanstadiet.
Så når jag kröken vid kullens fot, tvingas svänga och förlorar honom ur sikte bak grönskan. Först senare, när jag nästan nått rondellen ovanför Vasavägen, slår det mig att han påmint mig om de nyhetsbilder som man tid efter annan ser på barnsoldater. Jag försöker skaka av mig obehaget genom att föreställa mig den pojke jag just sett i lyckliga barndomsscener. Det går så där.
Mellan varat och görat 